Sara Lidman
251 s. En bok för alla 1986 (1977)
Din tjänare hör är första delen av fem i Sara Lidmans (1923—2004) romansvit om Jernbanan och projektet att bryta västerbottningarnas isolering med hjälp av en järnväg. Det är dessutom den första av Lidmans böcker jag läser. Dock ej den sista.
Det är 1800-tal och ett rikt persongalleri befolkar socknen Lillvattnet som mest försöker bruka jorden, dika ut skogen och bry sig om sitt. Bland dessa finns Didrik Mårtensson och hans kärlek Anna-Stava om vilka den första delen i huvudsak handlar, men vars öden egentligen är ointressanta rörande vad som gör Din tjänare hör läsvärd.
Först står Lidmans språk. Till en början kliade jag mig i huvudet över det. Var det dialektalt? Var det högtravande? Var det ens bra? Ord för ord blev jag övertygad om att det fanns något oerhört träffsäkert här. Med en blandning av dialekt (som enligt henne själv är nedtonat för begriplighetens skull) och gudfruktig vardaglighet ramar hon in vad jag bara kan föreställa mig är just så inlandsvästerbottningarna talade för bortåt 150 år sedan. Trovärdigheten är om inte annat enorm.
Din tjänare hör präglas av luthersk plikttrogenhet och arbetsmoral och även om det inte finns något alternativ i fiktionen kan man ana att Lidman har en viss distans till det. När barnbarnets hjärtesorg ska botas citerar den gamla Catarina-mor Jesus Syrak: ”Ingen wärk är så stoor som hiertans sorg”, innan hon berättar om trösten.
Joo flicka, arbetet. Att slita och arbeta som ett ök. Att kämpa tills du somnar mitt i kvällsbönen. Så du aldrig hinner höra domen över alla verkhelgon. Arbeta så att äta och sova blir livets fröjder.
Liknande passager förekommer med jämna mellanrum och jag kan bara tolka dem som författarens kritiska hållning till romanfigurernas och tidsandans grundinställning med arbetet som mer eller mindre frälsningen.
Slutligen synliggör romanen den oerhörda distans som fanns, och fortfarande i allra högsta grad tycks finnas, mellan Stockholm och storstäderna i syd och landsbygden i allmänhet och den norrländska i synnerhet. I bokens inledning beger sig Spadar-Abdon till fots till huvudstaden för att reda ut en oförrätt, men blir ofrånkomligt avlurad alla sina besparingar. Hans upplevelse av staden är allt annat än gemytlig. Samtidigt snappar Didrik upp idén om jernbanan som kanske är deras enda chans att knyta ihop sin lilla socken med övriga världen. Läsningen av det senare påverkas i allra högsta grad av det tidigare.
Din tjänare hör står sig bra på egna ben och som ett första möte med en av Sveriges främsta författare ger den mersmak. Inte nödvändigtvis för handlingens skull, men språk och teman räcker gott nog.