Erik Niva
494 s. Modernista 2013 (2008)
Erik Niva (f. 1978) visar med entusiasm, kunskap och kärlek till idrotten (i synnerhet fotbollen) varför sport engagerar. Han är dessutom något så ovanligt som en sportjournalist som både tar sig tid att skriva längre resonerande reportage och aldrig undviker frågan om idrottens relation till samhället i övrigt. Kombinationen gör hans röst mer eller mindre unik.
Den nya världsfotbollen är den första av Nivas böcker och går på djupet i huvudsakligen den europeiska herrfotbollen. Med start i augusti 2003 fram till augusti 2008 hinner han med såväl EM- som VM-slutspel som Real Madrids 2000-talsinvesteringar i stjärnor som David Beckham, Luis Figo och Zinedine Zidane. Han berättar om hur svensk fotboll blev som den blev och tittar närmare på Sven-Göran Erikssons tid som Englands förbundskapten. För 10 år sedan var den rykande aktuellt och alla kapitlen har inte klarat av att behålla sin relevans.
Andra, däremot, kommer nog ständigt vara aktuella och dessa tillhör utan tvekan de mer intressanta reportagen i Den nya världsfotbollen. Det är när Niva besöker Bijeljina i nordöstra Bosnien för att träffa de av Zlatan Ibrahimovićs släktingar som finns kvar där, eller när han tar sig till det fattiga Liverpool och skärskådar var en spelare som Wayne Rooney kommer ifrån, som han briljerar. Han duckar inga svåra ämnen — maffians inblandning i Sicilianska fotbollen, romernas situation i Rumänien, kriget på Balkan, fattigdom och rasism — och gör sitt bästa för att förstå, problematisera, nyansera och visa hur saker och ting blivit, allt med fotbollen som fond. Det är i kapitlen som handlar om mer än fotboll Niva verkligen blir läsvärd bortom vad enbart sportdårarna har intresse för.
Ibland skiner även en mer uppgiven Niva igenom, en som kanske speglar min egna syn på samhället. En av mina favoritpassager handlar om talangutveckling och fattigdom:
Folk frågar mig då och då vad svenska klubblag måste göra för att lyckas bättre i de europeiska cuperna. Ibland känner jag att jag borde strunta i hela den där utläggningen om ökad omsättning och egna arenor, och spotta fram vulgärförklaringen i stället: Fortsätt det ni börjat bara. Gå hela vägen med att lägga ner välfärdssamhället — och desperationen kommer automatiskt att driva fram talangerna.
Han refererar dessutom till franske sociologen och litteraturkritikern Roger Caillois (1913–1978) som menade att: ”’någon med överlägset intellekt’ kan förutse ett samhälles sönderfall just genom att betrakta dess spel och lekar.” Kanske ligger det något i det. Om enda chansen ur fattigdom är att bli idrottsstjärna samtidigt som omsättning och löner fortsätter att öka är det kanske så att vår version av civilisationen är nått vägs ände. Niva driver inte den tesen, men nog kan man ana att han inte tycker att allt står rätt till.
Den nya världsfotbollen, sina inaktuella kapitel till trots, är fullproppad med reportage och kapitel som effektivt tar hål på bubblan som ibland tycks omgärda fotbollen och idrotten. Med ödmjukhet, hjärta och kunnighet visar han vägen för en fantastisk typ av sportjournalistik som bara får mig sugen att läsa mer.