Anna Charlotta Gunnarson
246 s. Bokförlaget Atlas, 2014 (2014)
Få saker är så svåra som att beskriva sin samtid utan att förblindas av att man är en del av den. När Anna Charlotta Gunnarson (f. 1969) tar sig an musikens moderna politiska historia i Popmusik rimmar på politik sätts hennes förmåga på prov. Få är dock mer lämpade, då Gunnarson sedan 2009 varit programledare för Pop och politik på Sveriges Radio P4, ett program som ständigt behöver balansera dokumentation med analys.
Politik, i Gunnarsons tappning, är här bredare än partipolitiken, och inte ens plakatpolitik och aktivism får sätta gränserna då några kapitel rör sådant som personliga vendettor, kontraktsbrott och personer som skriver låtar om varandra. Överlag är dock kopplingen mellan popmusik (som även det är bredare än vad många skulle definiera det som, inkluderandes i princip all populärmusik efter 1950-talet) och politik glasklar och den saliga blandningen är oerhört allmänbildande. Inte visste jag att discons ”dansa”-tema även följde med ett ”och glömma bort vardagen”. På liknande sätt är många av nedslagen riktiga ögonöppnare för mig och beroende på musikpreferens och politikintresse är jag övertygad om att det kan sprida ljus över olika delar av vår moderna historia.
Gunnarson inte bara balanserar samtidsperspektivet väl, hon väger upp de informationstyngda styckena med personliga anekdoter och åsikter vilket bidrar till att lätta upp texten och sätta den i ett sammanhang. I grunden är Popmusik rimmar på politik ett feministiskt och antirasistiskt projekt, och allt annat hade varit orimligt med tanke på hur det ser ut omkring oss.
Är man det minsta intresserad av musik eller politik är Popmusik rimmar på politik given läsning, för Gunnarson binder ihop de båda företeelserna på ett tydligt och övertygande sätt och visar hur musiken kommenterar sin samtid.