Sara Danius
385 s. En bok för alla 2013 (2013)
Den relativt nyligen tillträdda Ständiga sekreteraren i Svenska Akademien, Sara Danius (f. 1962), tar med Stendhals (1783—1842), Honoré de Balzacs (1799—1850) och Gustave Flauberts (1821–1880) hjälp en titt på det västerländska realistiska romanprojektet, inte som en litteratur som bara speglar världen, utan som åskådliggör den nya tiden som inleddes med franska revolutionen och därifrån bara rullade vidare.
Men låt oss först backa ett steg. I litteraturen innan realismen var ändamålet i regel idealistiskt eller dramatiskt. I romantiken svallade känslorna, och fantasifulla och symboltyngda skildringar av människors inre hade mycket lite med den konkreta verkligheten att göra. När reaktionen på det sedan kom var det med kraft. Författare slutade plötsligt att försköna miljöer och människor och gömma undan det som inte passade in. Till mångas stora förskräckelse vändes spegeln som tidigare var vänd inåt nu en helt annan riktning, ut och gärna ner i leran. Stendhal, genom Danius:
En roman är en spegel som förs längs allfarvägen. Än återger den himlens blå, än dypölarnas smuts. Och den man som bär spegeln beskyller ni för att vara omoralisk! Spegeln visar dyn, och ni anklagar spegeln! Anklaga hellre vägen där dypölen är, och än mer väginspektören som låter vattnet stå och ruttna och dypölen bli till.
Just det stycken pekar på realismen som en efterbildare av den faktiska världen och hytter upprört med fingret åt den tidens moralister, men Danius väljer inte den ytliga tolkningen. Vad händer om vi läser stycket som en uppmaning att dessutom åskådliggöra den opolerade ytan, dypölen om vi så vill? Det är Danius ansats.
Titeln, Den blå tvålen, syftar på en blå tvål som ligger på ett bord i tjänstekvinnan Felicités rum i Flauberts novell ”Ett enkelt hjärta” (1877). Inga konstigheter. Den ligger där den borde. Den är blå. Danius skriver: ”Ändå är tvålen en händelse. För första gången i den västerländska litteraturens historia säger en författare att tvålen i ett visst sovrum är blå.” Det bör inte förstås bokstavligt, då blir det banalt. Istället är det en synlighetens revolution. Tvålen bär ingen betydelse, syftar inte till att föra handlingen framåt, men likväl får den en och en beskrivning av Flaubert.
Nå, genom att djupdyka i de tre författarnas verk ger sig Danius på jakt efter dessa synliggöranden, och hon finner gång efter annan att objekt som tidigare varit döda plötsligt väcks till liv, blir subjekt och börjar agera (i den vidaste mening). Och inte bara det, författarna har dessutom gjort det till strategi. Stendhal och Balzac koncentrerar sig på mode och mode som betydelsebärare i sociala sammanhang, Flaubert låter saker och ting ses och han komponerar bilder utifrån hur personer borde se dem (kanske en tidig impressionism, men i det fördjupar sig inte Danius ytterligare). De tre försöker överbrygga gapet mellan verklighetens beskaffenhet och sinnenas intryck. ”Den realistiska berättarkonsten springer inte ur närhet till den gestaltade världen. Tvärtom har avståndet aldrig varit större”, sammanfattar Danius. Avståndet, menar hon, är en följd av samhällets utveckling och historiens gång. Modernitetens inträde, om ni så vill.
Lättillgängligt, ämnet till trots, har Danius i Den blå tvålen en gedigen samling goda argument och exempel som sätter den realistiska litteraturen i ett nytt ljus. För mig som tidigare varit måttligt road av den litteraturhistoriska epoken väcks ändå ett visst intresse och läser jag (i vissa fall: igen) Flaubert, Balzac eller Stendhal kommer det vara med nya ögon. Men inte bara det! Även modern litteratur, de ofrånkomliga svaren och fortsättningen på historien går att läsa med nytt ljus. Texter tunga på beskrivningar får helt plötsligt en möjlig förklaring. Eller så är de bara där, beskrivande beskrivningar, som en blå tvål på ett bord.