Nina Bouraoui, i översättning av Maria Björkman
192 s. Elisabet Grate Bokförlag, 2012 (2011)
Nina Bouraoui (f. 1963) nämns kanske inte som nobelpriskandidat ännu, men det skulle förvåna mig ytterligt om hon inte snart seglar högre och högre på listan över förhandsfavoriter. Inte minst med tanke på att Elisabet Grate Bokförlag tycks ha en ypperlig känsla för sådant. I Enstörig kan jag definitivt se det, dessutom.
I romanen möter vi den unga algeriskan Alya som försöker hantera att det snart är 1980 och att hennes vän Sami försvunnit. Alya tycks vara som de flesta andra, ivrigt funderandes på vad det är att vara människa, hur relationer fungerar och vad hon ser runt omkring sig. Ensam kanske, framförallt i sina tankar, men någorlunda vanlig ändå.
Framåt mitten kommer vändpunkten och med ens blir samma tankegångar, samma funderingar så brännande heta. Spänning skapas på något sätt ur intet och det går inte att beskriva på annat sätt än att Bouraoui med ypperlig precision sätter en stämning som suger tag i läsaren utan att man egentligen förstår vad som hänt. Det är mästerligt.
I samma andetag lyckas hon dessutom med oerhörd tydlighet placera handlingen i Alger och Algeriet och det är snudd på att man känner lukten. Oavsett vilket förstår man sammanhanget och att människorna och samhället trots allt inte var så olika oss, men att konservativa krafter även där satte sina spår.
Jag vet inte om Enstörig är den naturliga inkörsporten till Bouraouis författarskap, men den ger en otrolig mersmak.