Hassan Blasim, i översättning av Jonathan Morén
194 s. Albert Bonniers förlag, 2015 (2013)
Under det senaste Irak-kriget flydde författaren och filmskaparen Hassan Blasim (f. 1973) och hamnade i Finland. I den prisbelönta och till svenska nyligen översatta novellsamlingen Irakisk Kristus är de båda världarna och spänningen däremellan i fokus när de många (i absolut majoritet manliga, tyvärr) livsödena susar förbi.
Det finns mycket att ta fasta på i texterna — skildringar av ett samhälle i upplösningstillstånd och av att försöka göra sig hemmastadd i ett annat — men även om dessa teman är synnerligen aktuella så är det framförallt två andra delar som imponerar på mig. Jag börjar med ett citat från novellen ”Korsord”:
För länge sedan, när våra ögon var förstoringsglas, var månen en jätte som steg över hustaken, och vi ville kasta sten på den så att den sprack. På den tiden var jag och Marwan oskiljaktiga. En höstkväll tände vi eld på en soptunna och svor en ed på att vår vänskap skulle vara för evigt. Vi lekte mycket tillsammans, vi uppfann våra egna hemligheter och byggde oss en egen värld av den underliga värld vi levde i. Vi tittade på de vuxnas krig på tv-skärmen och såg hur fronten åt upp våra fäder. Mödrarna bakade bröd i lerugnarna, och när solen gick ner satt de med tårar i ögonen och oroade sig. Vi var barn som stal godis från affärerna, och som klättrade upp i träd och bröt armar och ben. Livet och döden var en lek där man sprang och klättrade och hoppade, en lek av njutning och hemliga snuskiga ord och sömn och mardrömmar.
Det Blasim gör, som jag vill illustrera med det här, är att genom språket samtidigt mystifiera vardagen och göra det abstrakta begripligt utifrån dessa krigets barns värld. Jag tycker att ovanstående stycke är fantastiskt i dess spel med kontraster. Barn och vuxna, liv och död, nära och långt borta. Stycket i sig är inte representativt för hela novellsamlingen, men Blasims förmåga som skiner igenom här finns definitivt med, om än på andra sätt, i boken i övrigt.
Det andra är Blasims litterära lekfullhet, sådan som känns igen från den magiska realismen och i någon mån postmodernistisk litteratur (med mera). Vid ett flertal tillfällen dyker novellgestalten Hassan Blasim upp, misstänkt lik författaren, och i någon novell är berättarjaget ett djur. I några noveller betraktas det vi skulle se som övernaturligt på sin höjd som en kuriositet. De perspektivförskjutningar mellan vardag och magi som kan skönjas genom språket finns även på en mer innehållslig nivå, om det nu går att skilja det åt.
Irakisk Kristus är en mycket läsvärd, emellanåt hemsk intill magknip, novellsamling som lämnar mycket att tänka på och diskutera på många områden; samhällspolitiskt och litterärt framförallt.