Regi: Gorō Miyazaki
110 minuter. 2006
Ursula K. Le Guin (f. 1929) tillhör de mest välrenommerade fantasy-författarna i världen. När Hayao Miyazaki (f. 1941) i början av 1980-talet ville göra film av Le Guins Övärlden-böcker fick han nej. Drygt tjugo år senare föll istället istället på hans son Gorō (f. 1967).
Legender från Övärlden är ett hopkok av de fyra första böckerna i Le Guins Övärlden-svit. Världen är i obalans, hur som helst, och de en gång så mäktiga magikerna tycks sakta men säkert förlora sin förmåga. De har glömt sakernas sanna namn och utan dem står de handfallna. Samtidigt mördas kungen av Enlad av sin son, Arren, som tar kungens svärd och beger sig iväg. Lyckligtvis blir han hittad av en ärkemagiker (förvillande lik den mördade kungen, men det verkar inte vara avsiktligt) som hjälper och ser den unga vilsna Arren. Tillsammans och med hjälp av Therru och hennes fostermor (typ) Tenar ska de sätta stopp för hen som orsakar allt elände.
Om vi bortser från att Le Guin inte var särskilt förtjust i filmen, delvis för att hennes intention aldrig var att berätta svartvita historier om ont och gott, vilket Legender från Övärlden ändå får anses vara, så utgör den en hisnande saga om ensamhet och tvivel. När den unga Arren inte riktigt kan lita på sig själv, övertygad om att allt han kan är att göra ont, finns där någon som tror på och bryr sig om honom och samtidigt bekräftar det goda i honom. På det sättet bjuder Legender från Övärlden, trots allt, på annat än alltigenom goda protagonister.
Den som känner till Studio Ghibli bör känna igen sig även här, trots att Hayao Miyazaki inte varit direkt inblandad. Den säregna stilen och förmågan att teckna människor som springer och rör sig som människor känns igen från andra av deras filmer som Min granne Totoro (1988), Sprited Away (2001) och Laputa — slottet i himlen (1986). Skurkens högra hand har i vanlig ordning en sliskig mustasch, om inte annat.
Även om Le Guin inte var särskilt nöjd med resultatet så måste jag tillstå att jag gillade den. Även rena fantasy-filmer får av Studio Ghibli en aura av förundran, där andra filmers magiska inslag lätt blir blasé.