Det här är första kapitlet, uppdelat på tre sidor, ur min roman Gudsförgäten (2015). Om du är nyfiken på fortsättningen, tveka inte att köpa den via Bokus, Adlibris eller Sjuttonde förlagets butik. Den finns tillgänglig både som fysisk bok och e-bok.
Hon pratade om krigen, denna renande kraft som skulle skölja genom civilisationen, städa upp jordens alla ohyror och plågoandar. Qoheleth, det var vad hon kallade sig, hade aldrig upplevt något krig på nära håll, allt hon byggde sin filosofi på hade hon läst i böcker eller sett på TV. Hon var i grunden misantrop, övertygad om att det enda sättet människan kunde utvecklas på var genom att utrota sig själv, att vi hade nått vägs ände. Hon hyllade krigen och höll långa pläderingar för döva öron. Ofta vållade hon uppståndelse, bråk och poliser, men ingen lyssnade på vad hon egentligen sade, eller så lyssnade folk på vad hon sade, men vägrade att erkänna att det kanske låg något i det. På det sättet var Qoheleth sin egen värsta fiende – hon förstod aldrig när hon skulle sluta och saknade fallenhet för strategiskt tänkande.
Något år innan kriget bröt ut även här gick vi ner för den stora gågatan, mellan affärer och reklamskyltar med total avsaknad av verkligt värde. Vi var inte på väg någonstans, bara gick för att vi var trötta på att sitta. Qoheleth ondgjorde sig över alla materialister som dagligen spenderade sina surt förvärvade, och i det rådande ekonomiska klimatet, i stort sett värdelösa slantar. Istället för att uppmana till revolution som hon vanligtvis gjorde sade hon att hon hade bestämt sig för att göra revolution på egen hand.
Sedan satte hon eld på sig. Mitt på öppen gata, mitt bland männi-skorna som sprang i kommersialismens hamsterhjul. Folk skrek och jag stod som förstenad. Ingen lyckades släcka henne. Inte förrän det var för sent.
Det var första gången jag såg någon dö – definitivt inte den sista: (mer …)