Tété-Michel Kpomassie, i översättning av Gemma Snellman
272 s. Fripress Bokförlag, 1984 (1977)
Vissa berättelser är så osannolika att det är svårt att finna dem trovärdiga. Vissa av dem är bara dålig fiktion, andra är som Tété-Michel Kpomassies (f. 1941) En afrikan på Grönland, mer eller mindre verkliga. Den togolesiske författarens berättelse är framförallt ett häpnadsväckande äventyr i mötet mellan två geografiskt vitt skilda kulturer.
Den unge Michel (jag använder Michel om bokens huvudperson och Kpomassie om författaren) var ute och plockade kokosnötter med sina bröder när han blev överraskad av en orm och ramlade ner från trädet. I hopp om bot tog fadern med honom till ormkultens prästinna och mycket riktigt, Michel blev bättre. Som betalning för helandet skulle Michel invigas i prästerskapet, något han inte var särskilt intresserad av. Han hade siktet ställt högre. Långt upp i norr fanns nämligen Grönland som han läst om i en bok, så han gav sig av. Via Elfenbenskusten och Marocko, Frankrike och Danmark, tog han sig till slut till Grönland. Åtta år tog resan och aldrig förlorade han målet ur sikte.
Väl framme mötte han snälla människor, nästan orimligt gästvänliga och även om första intrycket av grönlänningarna (danskättlingar och inuiter) får sig både en och annan törn består ändå en viss uppsluppenhet i de sociala relationerna. Mötet mellan Michel från den strikt hierarkiska ordningen och befolkningen på Grönland som bjuder in sig hos varandra och låter barnen hållas är ett av de temana som behandlas mest även om kontentan tycks vara att alla är som folk är mest.
Två bestående intryck för min egen del är först det eviga supandet, som i lika utsträckning som över resten av jordklotet ställer till mycket elände. Grönland är inte förskonat, vilket Michel förstås blir vittne till. Det andra är vad som händer med de fattiga och misslyckade när ett samhälle saknar skyddsnät. En av de som Michel gör bekantskap är utblottad och till råga på allt en värdelös jägare/fiskare vilket gör att barnen hans svälter ikapp med honom. (De få pengarna som han får går naturligtvis till alkohol.) Inget finns det som räddar dem.
Men jag borde inte moralisera, för även om Kpomassie då och då ger efter för sitt ogillande är det ändå med nyfikna ögon och en varm och medkännande röst han beskriver människorna och tillvaron på Grönland. Det är En afrikan på Grönlands främsta förtjänst. I all osannolikhet är författarens röst lugn och metodisk på ett sätt som gör att hela företaget känns näst intill rimligt. Det vill inte säga lite.