Carol Shields
313 s. Fourth Estate 2000 (1990)
Den svenska undertiteln på Mary Swann är ”En litterär kriminalgåta”. Det är en lämplig beskrivning även om prefixet ”kriminal” lätt hade kunnat uteslutas för ännu bättre träffsäkerhet. Carol Shields (1935—2003) roman är en berättelse med stora möjligheter att gräva ner sig i närläsning och ingående analyser.
En mer eller mindre okänd poet har fått mer och mer uppmärksamhet trots att hon varit död länge. Mary Swann levde ett perifert liv på en gård i Kanada och hennes enda lilla diktsamling gavs ut i liten upplaga och såldes i ännu färre. Trots det ska en konferens om henne anordnas om hennes författarskap och på väg dit är Sarah Maloney som (åter)upptäckte Swann, Morton Jimroy som skriver en biografi om henne, Rose Hindmarch som i egenskap av bibliotekarie i Swanns hemby kanske kände henne bäst, och Frederic Cruzzi som var förläggaren som gav ut diktsamlingen, samt ett femtiotal andra. Det är dock dessa fyra som handlingen kretsar till och alla funderar de, utifrån sina respektive roller, på vem denna mystiska Mary Swann var. Samtidigt tycks det som att viktiga saker knutna till författaren försvinner, mer eller mindre spårlöst.
Det blir tydligt ganska snart att titelpersonen är av marginell vikt. Hon levde spartanskt, skrev dikter, blev mördad av sin make. Här finns varken mysterier eller en storslagen personlighet att upptäcka. Istället är hela Mary Swann en diskussion om hur ett författarskap byggs upp. Vilken roll spelar den akademiska läsningen? Vilken rätt tar sig den som skriver författarens livsöde? Hur påverkar en redaktör? Stor, tycks enligt Shields svaret på dessa frågor vara. Kanske än större om man noterar att det är en kvinnas röst som tystas och förvrängs. Här finns som sagt mycket att bena i för den som är nyfiken.
För den som förväntar sig en kriminalgåta finns risken för besvikelse. Inte för att Mary Swann inte är spännande, för det tycker jag nog att den är. Däremot följer den bara ytligt de konventioner deckargenren anger. Snarare är den en pastisch och följer därmed en postmodernistisk tradition[1. Jag visste inte hur gärna jag hade velat använda ”postmodernistisk tradition” innan jag nu skrev det. Det i sig är ju i det närmaste en självmotsägelse. Nåja, man har det inte roligare än man gör sig.] Det finns förstås fler tecken på det, utöver de uppenbara metatextuella temana i handlingen. Shields blandar genrer friskt och utöver Swanns poesi avslutas även boken med ett filmmanus som beskriver intrigen på konferensen. Den överhängande känslan är inte heller spänning utan humor.
Detta beror inte minst på det ystra persongalleriet som genom Shields språk och förmåga att gestalta deras respektive personligheter. Det är sällan jag på riktigt tycker att jag lär känna personerna jag läser om, men här är det utan tvekan så. En bonus är beskrivningen av konferensen som om inte annat på ett träffsäkert sätt beskriver de intellektuella brottningsmatcher som akademiska sammankomster emellanåt framkallar.
Mary Swann är given läsning för den med brett och gediget intresse för litteratur och med lust att på samma gång underhållas och utmanas. Samtidigt tror jag det är en bok som de flesta skulle ha behållning av på ett eller annat sätt. Om inte annat för att den är så välskriven.