Olivia Laing
281 s. Canongate, 2016 (2016)
Med utgångspunkt i ensamheten som uppstod när hon flyttade till New York, utforskar Olivia Laing (f. 1977) hur andra storstadsbor hanterat sin egen ensamhet. Resultatet blir en vindlande berättelse om något personligt och kanske i vissa fall självvalt å ena sidan, och den kollektiv ensamhet som uppstått på grund av AIDS-epidemin och den katastrofala stigmatiseringen av de som drabbades.
Hon börjar hos konstnären Edward Hopper (1882—1967) vars berömda Nighthawks från 1942 skildrar New Yorks ensamhet i form av en diner. Hopper själv var en enstöring av rang och när han väl ställde upp på intervjuer var det kärva och i stora drag ignoranta svar han levererade. Vidare besöker Laing Andy Warhol (1928—1987) som blev något av en symbol för det stora livet, men som själv aldrig tycktes trivas vare sig med sig själv eller med andra. Konstnären David Wojnarowicz (1954—1992) utgör nästa anhalt som både i själ och gärning blev en symbol för de AIDS-drabbades kamp mot systemet och ensamheten det tvingade på de utsatta. Slutligen möter Laing Henry Darger (1892—1973) som i sin ensamhet producerade både konst och text i mängder utan att egentligen bli varken förstådd eller erkänd i den utsträckning som andra kanske blivit. På vägen beskriver Laing även andra konstnärer som på olika sätt befunnit sig i eller hanterat ensamheten genom sin gärning.
Är det något med storstaden som skapar ensamhet? Laing presenterar bevis och även om anslaget är spretigt så är både beskrivningen och analysen i huvudsak hållbar. Deras stadsöden flätas samman på ett sätt som bidrar till att skapa en helhet som hela tiden står i dialog med Laings egna upplevelser. Tyvärr verkar det hela fastna när hon generaliserar och resonerar kring den bakomliggande orsaken. Är vi fast i våra sociala medier? Är det tekniken som tagit död på samvaron? Laing öppnar för den möjligheten, men jag förhåller mig mer skeptisk. Däremot har staden och urbaniseringen minskat de fysiska avstånden samtidigt som de sociala tycks ha ökat. Där uppehåller sig Laing inte någon längre stund.
Språkligt är Laing en mycket trevlig bekantskap. Hennes stil är tillbakalutad och saklig på en och samma gång och hon påminner en del om exempelvis Rebecca Solnit som tillhör mina absoluta favoriter. Det är knappast en dålig sak. För den som är intresserad av spännande levnadsöden, konst och storstäder är The Lonely City given läsning.