Claire Oshetsky
237 s. Virago 2021 (2021)
I dream I’m making tender love with an owl. The next morning I see talon marks across my chest that trace the path of my owl-lover’s embrace. Two weeks later I learn that I’m pregnant.
Så inleder amerikanska Claire Oshetsky sin roman Chouette om modern som föder ett ugglebarn, ett ugglebarn som ingen annan tycks förstå, som bara hon bemöter med kärlek och alla andra viker undan för eller ser på med vämjelse. Det är en bok för alla föräldrar som någon gång tvekat kring om ens barn passar in och konsekvenserna av det eventuella svaret.
Efter mycket tvekan och viss övertalning från hennes make föder berättaren, Tiny, barnet hon är övertygad om att hennes uggleälskarinna gav henne och, mycket riktigt, det är ett ugglebarn som inte alls passar in varken i normen eller i makens bild av en familj. Han döljer inte sin besvikelse, viker undan alla ansvar, viker undan alla ömhetsbetygelser och när hans släkt firar Thanksgiving är det nog bäst att Tiny och ugglebarnet stannar hemma. Tillsammans utforskar de barnets möjligheter som liten uggla, hur barnet excellerar på att fånga möss, men är mindre lämpad för social interaktion.
Det enda man kan lita på av berättaren Tiny är att hon är obrottsligt lojal, även i sina allra sämsta stunder, mot barnet. Även om hon underskattar sin dotter med jämna mellanrum är det hon som ser barnets styrkor och hur egenarten kan vara något positivt. Omvärlden, framförallt maken, vill fixa ugglebarnet. Terapi, medicin, inplantat. Inget är honom främmande och Chouettes nerv rör sig hela tiden kring Tinys och makens disparata uppfattningar om vad som utgör ett fullgott barn och, vad som är viktigare, vad som är bäst för barnet. Att försöka fixa henne så att hon kan leva ett ”normalt” liv, eller att låta henne blomma utifrån sina egna förutsättningar.
Chouette är en stark bok och det finns nästan inte ett avsnitt som inte tar rätt i magen på mig. Den ställer mig som läsare och förälder inför jobbiga frågor och dilemman och jag har inga svar. Jag märker att jag sugs med i Tinys perspektiv och känner den klaustrofobi hon känner i villaförorten och dess osynliga bojor. Det är gissningsvis meningen, inte mindre effektfullt för det. Det är en roman med många djup och som säkert skulle gå att diskutera livligt i en hugad bokcirkel.