Åsa Avdic
317 s. Natur & Kultur, 2016 (2016)
Med sina breda kunskaper i vitt skilda ämnen och förmåga att blanda dessa på ett fullt rimligt sätt har Åsa Avdic (f. 1974) etablerat sig som favorit bland mina Gomorron-programledare[1. Jag saknar mornarna med henne och Hiba Daniel (vilket främst beror på att min dotter sällan tycker Gomorron är särskilt spännande).]. I romanen Isola går såväl det som hennes röst igen och resultatet blir en ovanlig thriller i samma anda som Jerker Virdborgs Svart krabba (2002).
Isola utspelar sig i ett framtida alternativt Sverige som tycks vara en ganska frikopplad sovjetisk stat och där sovstäderna värderats upp och gjort Stockholms innerstad till ett arbetarklassområde. Det är en svindlande vision som vore roligt att stifta närmare bekantskap med i fler böcker, för i Isola är det framförallt samhällsandan som gör avtryck.
I ett försök att tillsätta en ny medarbetare till säkerhetstjänstens topphemliga RAN-projekt får Anna Francis av Ordföranden frågan om att hjälpa till i rekryteringsprocessen. Kandidaterna till tjänsten ska tas till en ö för utvärdering och Anna ska iscensätta sin egen död för att därefter spionera på kandidaterna. Men fast mellan väggarna är det svårt att behålla fattningen när deltagarna en efter en försvinner. Och har Ordföranden verkligen sagt hela sanningen?
Jag sträckläste Isola men det var inte i huvudsak för spänningen utan för den enorma berättarglädje som kan skönjas mellan raderna. Avdic ser verkligen läsaren i ögonen och den historia som rullas fram är mångfacetterad, vindlande och tät utan att för den sakens skull gå till överdrift. På baksidan står att romanen kombinerar den politiska dystopin och den klassiska spänningshistorien (en mördare ibland dem) och det är en sanningsenlig beskrivning (och bra formulering).
Isola tillhör en genre som inte direkt är överbefolkad i den svenska litteraturen och det är uppfriskande. Det är dessutom mycket glädjande att den infriade mina högt ställda förväntningar.