Georges Perec, i översättning av Fredrik Rönnbäck
95 s. Modernista, 2016 (1967)
Georges Perec (1936—1982) tillhör mina favoritförfattare, men det är inte huvudsakligen för att allt jag läst av honom varit strålande — mycket är det visserligen, och det mesta är åtminstone bra — utan för att han var en litterär utforskare som ständigt förnyade sig, ständigt förvånar. Den nyligen översatta En man som sover är inget undantag.
Vad som börjar som en möjlig beskrivning av en utmattningsdepression visar sig snarare vara en protesthandling. Romanens huvudperson är läsaren[1. Något som eventuellt motsägs av att du beskrivs som, bland annat, en man i tjugofemårsåldern.], då texten hela tiden riktar sig till dig, som en dag börjar demontera ditt engagemang i omvärlden. Du slutar svara på tilltal, du lämnar ditt rum sparsamt, du konsumerar minimalt och, vad som är viktigast, du slutar ta beslut. Det är samma rutin varje dag, samma middag på samma restaurang. När du flanerar så är du en observatör och knappt det, för du har slutat upp att tänka och reflektera över vad du ser. Du registrerar på din höjd.
I ett samhälle och en omvärld som kräver ditt engagemang, din vilja, dina beslut, är icke-besluten och icke-handlingarna det närmaste en protest man kan komma. Att passera obemärkt blir en välsignelse och du upplever det till en början som om maskerna fallit och ett mer äkta jag trätt fram, men sådant revolutionerande icke-agerande blir i längden allt mer ohållbart. Yttre påverkan i form av samhällets påtryckningar eller mänskliga drifter tillåter helt enkelt inte sådana icke-excesser.
Det handlar inte om att du skulle hata människor, varför skulle du hata dem? Varför skulle du hata dig själv? Om ändå det gick att tillhöra människosläktet utan dess outhärdliga larm, om ändå priset för några få löjliga steg in i djurriket inte behövde vara en evig övermättnad av ord, projekt, resor! Men det är ett för högt pris att betala för motsättliga tummar, en upprätt ställning, en ofullständig rotation av huvudet i förhållande till axlarna: denna kamin, denna ugn, detta halster som utgör livet, dessa miljarder kallelser, uppmaningar, varningar, förtjusningar, bedrövelser, denna flodvåg av tvång som aldrig tar slut, denna eviga maskin, vars uppgift är att producera, att mala, att sluka, att övervinna hinder, att börja om gång på gång, denna ljuva fasa som vill kontrollera varje dag, varje timme av din ynkliga tillvaro.
En man som sover publicerades första gången 1967, men Perecs tankar kring individen i förhållande till samhället är en spegel för vår samtid, vilket citatet ovan tydligt illustrerar. När allting kallar på din uppmärksamhet och avkräver dig svar är det inte konstigt att allt man vill är att säga: Rör mig inte! Eller läsa Perecs korta roman och för en stund låtsas att det faktiskt är en själv han skriver om.