Marlen Haushofer, i översättning av Rebecca Lindskog
245 s. Thorén & Lindskog, 2016 (1968)
Jag är inte säker på att Väggen av Marlen Haushofer (1920—1970) riktigt låter sig beskrivas som en efter katastrofen-roman, även om det till synes är just vad den är.
En vägg sluter sig om den lilla jaktstugan i alperna där berättaren av en slump råkar befinna sig ensam då reskamraterna begav sig iväg för en middag i samhället. Väggen är lika osynlig som den är oannonserad och utanför den tycks livet ha frusit och bara årstiderna skvallrar om att tiden fortfarande går även där. Med några djur, i synnerhet hunden Lo, gör berättaren vad hon kan för att överleva under de nya förhållandena och hon gör det så framgångsrikt att hennes skrivpapper tar slut innan hennes förmåga att överleva gör det.
Anledningarna till att jag tvekar till epitetet är främst två: Dels är den katastrof som väggen manifesterar högst diffus och det är svårt att veta om den faktiskt finns (om det nu är intressant, vilket det inte nödvändigtvis är). Berättaren resonerar lite kring det och skriven, som den är, i en Kalla kriget-miljö förhåller den sig ständigt till en tänkt konflikt. Dels så är den för berättaren nya tillvaron visserligen präglad av överlevnad, men den är egentligen inte beroende av katastrofen. Hon mjölkar, odlar, jagar och även om väggen är den omedelbara anledningen så hade det inte skilt sig nämnvärt från om det varit ett liv hon valt. Hennes isolering, hennes vägg, skulle kunna vara ett tecken på att hon blivit någon slags paria där väggen och den stannade omvärlden är en reaktion på sociala omständigheter, inte någon katastrof.
Berättaren förhåller sig också till dessa omständigheter med en kylig distans. I vilken utsträckning det beror på berättarförmåga eller språk låter jag vara osagt, men det är vid flera tillfällen hon inte beklagar det inträffade, åtminstone inte i känsla. Den knepiga relationen till hennes vuxna, och får vi anta numer döda, barn och kraven från omvärlden tycks vara mycket tyngre bördor att bära än det bondeliv hon nu tvingats in i. Häri ligger också de största styrkorna i Väggen.
Det materiellt enkla liv berättaren lever står i bjärt kontrast till det som nyss var ett faktum:
Idag har jag bara den gamla väckarklockan från jaktstugan kvar, men också den har stannat för länge sedan. Jag rättar mig efter solen eller, när den inte lyser, efter när kråkorna kommer och flyger iväg och andra liknande tecken. Ändå skulle jag vilja veta vad den exakta tiden är, nu när det inte finns några människor. Ibland slår det mig hur viktigt det en gång var att inte ens komma fem minuter för sent. Många människor jag känner verkar se sina klockor som små gudar, och det tycktes mig också alltid vettigt. När man lever i slaveri, är det bäst att hålla sig till reglerna och inte göra sin herre på dåligt humör. Jag gillade aldrig att vara underkastad tiden, den artificiella människotiden, sönderhackad av klockornas tickande, och det har många gånger gjort det svårt för mig. Jag har aldrig tyckt om klockor, och alla mina klockor har efter någon tid på ett mystiskt sätt antingen gått sönder eller försvunnit. Men jag förnekade på vilket sätt jag systematiskt förintat klockor till och med inför mig själv.
Tiden — den artificiella människotiden — här får vara civilisationen och det sätt vi underkastat oss den tidsbundna ordningen och den klarar sig berättaren klart utan. Utan dessa glimtar av civilisationskritik hade Väggen varit en ganska tam historia, berättad rakt upp och ner med inlevelse som i en genomsnittlig mellanstadieuppsats om mitt sommarlov, men när återberättandet bryts av med resonemang skänks romanen en mening.