Lars Jakobson
158 s. Albert Bonniers förlag, 2015 (2015)
Låt oss börja med att konstatera dels att biografisk information är knepigt och intressant, och dels att den här texten efter den punkt som kommer avsluta den här meningen bör vara spoilermarkerad för den som redan har De odödliga på läslistan. Jag ser mig inte som en läsare som bryr mig nämnvärt om författares bakgrund och liv annat än möjligen för att intressera mig för ett författarskap till en början. Min läsning, vill jag gärna tro, ligger nära verket, och först om jag har svårt att sätta den i ett sammanhang går jag vidare och söker mer information. Men stämmer det verkligen?
Lars Jakobson (f. 1959 eller 1959—2010, beroende på vem man väljer att tro) har i huvudsak bara varit ett namn jag inte stiftat någon närmare bekantskap med, men efter rekommendation från vänner plockade jag upp De odödliga och började läsa. I förordet av Joan Bravais kan man läsa om Jakobson som tydligen dog 2010, om hans relation till Jorge Luis Borges (då borde väl alla varningsklockor ringa) och om hur De odödliga är den tredje och sista delen i en serie postumt utgivna böcker av Jakobson. Med den informationen lämnas jag åt själva romanen.
De odödliga är en science fiction-roman om Mark Rufus som tycks vara lätt misslyckad och ganska loj, men som förälskar sig i den prostituerade Mary Anne. När något går fel blir hon ihjälslagen och det skulle även Mark ha blivit om det inte visade sig att han var odödlig. Han blir förd till en bas där fler av hans sort finns och där såväl experiment som odling verkar pågå, för snarast ändlösa är de möjligheter som finns när man har en samling någorlunda hastigt regenererande personer i sitt förvar. De odödliga är dock svåra att hålla fångna och lever kvar långt efter att deras fångvaktare försvunnit. Efter att Mark rymt och blivit fångad igen cementeras han in i ett block och blir lämnad med sig själv och sitt eviga regenererande tills dess att han blir hittad, långt, långt senare.
Berättelsen om Mark är tyvärr ganska seg, och han själv tillhör den dystra skaran huvudpersoner som saker bara händer med, trots att de nästan inte tar några initiativ till att, i strikt mening, föra berättelsen framåt. Så här i efterhand är det märkligt att jag inte gav upp boken halvvägs, men jag är också glad att jag inte gjorde det, för här finns något annat, gömt i fullt dagsljus.
Mot slutet började jag resonera kring verkets mening: den handlar om att man i någon mån är odödlig i sitt eget liv, åtminstone tills dess att man konfronteras med sin egen dödlighet. Det går att leva ganska länge utan att inse, eller kanske förstå vidden av, att man en gång kommer dö. För Mark och de andra odödligas del sker det aldrig, eller snarare är insikten den motsatta: att de aldrig kommer att dö. Smärta och förlust känner de som alla andra (och jösses vad mycket hemska saker de råkar ut för) och jag ser det som att vi alla tillhör de odödliga till den punkt vi slutar att göra det, till den punkt då döden slutar att vara abstrakt, och att det i någon mån är naturligt. Trots våra olika grader av medkänsla är vi lämnade åt våra egna tankar och känslor. Kanske var det det Jakobson ville säga med det sista han skrev innan han dog? Jag var ganska nöjd med den tolkningen.
Problemet — om man nu väljer att se det så, jag tror många är glada över de faktiska omständigheterna — är att Jakobson tycks vara i alla högsta grad vid liv, även om det är för tidigt att säga om författarskapet bragts om livet nu. Den läsning jag gjorde utifrån verket blev uppenbart färgad av det förord som den av allt att döma uppdiktade Joan Bravais skrivit. Det är mäktigt, ödmjukande och en smula irriterande att ställas inför språkets och fiktionens makt på det sättet. Hur hade min läsning sett ut om jag varit bergsäker på författarens status? Med stor sannolikhet annorlunda och kanske hade jag landat i en läsning som handlade om just gränsöverskridande fiktion, om identitet, om litteraturens villkor i förhållande till författarens. Läser jag de två andra ”postumt utgivna” böckerna lär jag inte låta mig luras.