Po Tidholm
395 s. Teg Publishing 2014 (2012)
Journalisten Po Tidholm (f. 1971) gjorde under 2016 dokumentärserien Resten av Sverige för Sveriges television. I den undersökte han landsbygden utifrån de politiska och kulturella förändringarna som drabbat allt utanför storstäderna de senaste femtio åren. När jag nu läst hans samlingar av essäer, reportage och krönikor 1995—2014, döpta med lämplig distans till Norrland, ser jag hur serien var en fortsättning på texterna och delvis överlappar varandra.
Texterna är indelade i sex större avdelningar: råvarorna, det norrländska folkhemmet, kulturen, turismen, norrlandsbilderna och hemma (som i sin eventuella otydlighet berör hur Tidholm förhåller sig till Norrland som ett hem). Det är en snudd på spiralformad struktur. Skogen, mineralerna, vattnet ringar in folkhemmet och allt eftersom landskapet utarmas utan återbäring vittrar samma folkhem sönder. Kulturen färgas av förändringarna, förändringarna sätts i ett sammanhang av kulturen. I detta ska turismen rädda samhället, men turismen bygger på naturbilder som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten. Turismens inverkan på samhället verkar heller inte landa så som utlovades. Kvar återstår — än så länge — bara ett hemma.
Bränner till gör det direkt. Sverige var ingen framstående kolonialmakt internationellt men på hemmaplan var roffandet desto mer omfattande. De enorma rikedomar som fanns i den norrländska naturen köptes ut under bedrägliga former eller lades helt enkelt beslag på av människor, staten och företag söderöver. Systemet riggades för att så lite av välståndet som möjligt skulle återföras till utvinningsplatserna. Skatter och avgifter hamnar i storstäderna och fördelningspolitiken misslyckas med att jämna ut skillnaderna. Storskalighet väljs framför småskalighet och inte heller där kan norrländska producenter bidra eller konkurrera. Inte konstigt att landsbygden vittrar sönder, det är nästan som att det skulle vara det som var själva poängen.
Om sedan skogsavverkning och andra ingrepp, vars ekonomiska vinning för samhället tycks tveksamma, förstör miljön, de företag som fortfarande finns kvar låter skeppa in arbetskraft från andra kommuner och de enda förväntningarna som finns var på Norrland är någon form av pittoresk rekreationsmiljö för storstadsmänniskor eller museala reservat så är hoppet i princip ute. Tidholm återkommer till det emellanåt. Det är nog kört och varken landsbygds- eller fördelningspolitik tycks särskilt attraktivt för triangulerande politiska partier.
Trots, eller kanske tack vare detta känner jag att jag vurmar allt starkare för en levande landsbygd. Kanske för att jag själv ser mig i sådan miljö, men jag vill gärna tro att min vilja och önskan är oberoende av min egen relation till Norrland eller landsbygden i allmänhet. Genom Tidholms Norrland byggs en bro av insikt och överensstämmande som jag är mycket tacksam för.
Som vanligt när det gäller den här typen av samlade texter som inte naturligt sammanfogats blir det en del redundans. Begrepp och företeelser som behöver presenteras i en ensam text blir här beskrivna gång på gång och samlingen hade vunnit mycket på en viss harmonisering och korrektur för att undvika känslan av hopplock (i synnerhet eftersom detta är en utvecklad andra utgåva). Ett visst nedsättande användande av postmodernism känns slappt och står emellanåt i vägen Tidholms relevanta kritik av idéströmningen. Trots detta är Norrland en välskriven, lärorik och belysande samling texter som från olika håll visar hur illa behandlad miljön, människorna och bygderna blivit sedan lång tid tillbaka. Norrland är måsteläsning för den som är intresserad av landsbygdspolitik, jämlikhet och kolonialism.