Therese Bohman, omslag formgett av Beatrice Bohman
125 s. Norstedts 2025 (2023)
Under några månader mot slutet av 2023 försökte författaren Therese Bohman (f. 1978) enligt egen utsago (“Kammakargatan revisisted”, theresebohman.substack.com, 2025-11-16) förstå sig på Substack. Eftersom det inte lätt lät sig göras, hur ska man ens redovisa intäkter från sidan?, bestämde hon sig för att ge bort sin julberättelse Kammakargatan till sina läsare. Två år senare har den kommit i ny form, analog, och något utökad. Jag läste den inte då men är glad att jag gjort det nu.
1997 flyttar berättelsens Therese Bohman till Stockholm (eller ja … Skogås) för att plugga kulturvetarlinjen vid Stockholms universitet. Det är en liten och sjavig lägenhet som inte gör något större intryck på den vilsna studenten. Det gör däremot Stockholm och inte minst kurskamraten Andreas och kulturtidskriftsredaktören Roman som hon börjar umgås med i deras lägenhet på Kammakargatan. Gatan i sig passerar både Drottninggatan och Sveavägen, ligger mitt i centrala Stockholm, ändå tycks den bortglömd och liksom, inte helt olikt Andreas och Roman, utanför tiden. Under tiden fram till jul ska Therese leva några fartfyllda, märkliga månader som i efterhand ter sig nästan overkliga.
Och det är i det tillståndet som vi som läsare får befinna oss, i ett rotlöst sökande efter sammanhang. Även om tiden och årstiden är en annan i Kammakargatan känner jag igen stämningen från någon sommar för länge sedan när nätterna var långa, världen öppen och frågorna obesvarade, en såndär period i ens liv som gjorde någon typ av avtryck men med avstånd till det hela är det lite oklart exakt vad, och hur.
Kammakargatan får mig också att tänka på Klas Östergrens roman Gentlemen(1980), inte i omfång men romanens Andreas och Roman är egensinniga och otidsenliga, och lite större än livet självt (eller hur man nu ska översätta “larger than life”) för Therese, på samma sätt som bröderna Morgan är. Även om Bohman inte skriver (eller ens eftersträvar att göra det, skulle jag tro) samma frejdiga skröna som Östergren tycker jag ändå att likheterna är fler än skillnaderna.
Givet vad Kammakargatan är, ett lustfyllt miniprojekt med jultema, lite på samma sätt som mina egna berättelser om Kung Bore, tycker jag den är alldeles strålande. Lagom mycket jul, lagom skimrande, några timmars förströelse som kanske öppnar upp till den där tiden bortom tiden som kan vara så skön att hitta i allt stök mot årets slut.