Martin Ackerfors

Vid det här laget är det knappast en överraskning att jag förhåller mig skeptisk till det internet har blivit och att jag är bedrövad över att framtiden med rimliga kommunikationer togs ifrån oss. (Vidare läsning: “Skitifieringen av internet och drömmen som togs ifrån oss”, 2025-01-24) Om författaren och poeten Jonas Gren (f. 1981) i grunden är mer optimistisk eller pessimistisk än jag är är nog svårt att säga, men i boken Ingen surf skriver han om hur det är att slå sig fri från och leva utan en superdator med internetanslutning i fickan. 

För att förstå utgångspunkten tar vi ett par steg tillbaka. En gång i tiden fanns något som kallades biltelefon. Det var en stor kloss med en telefonlur på, gjord att ha i bilen och bärbar i en väldigt vid bemärkelse. Med tiden blev telefonerna lättare och mindre. Textmeddelanden gjorde sitt intåg och fram till den första iPhonen presenterades 2007 var enkel kommunikation huvudsyftet med manicken. Därefter skulle alla telefoner vara “smarta” och med appar och webbåtkomst blev telefon och SMS en sekundär funktion efter att lyssna på musik, använda sociala medier och låtsas hälla upp en öl. Spola fram bandet ytterligare några år och vi har en digital klyfta som gör att många lämnats utanför många samhällsbärande funktioner när bankkontor stänger och kontanter är förpassade till historien. Mer eller mindre outtalade krav på bank-id och swish är ett förhållandevis nytt påfund, det är lätt att glömma. 

Eftersom ingen i beslutsfattande ställning någonstans haft förnuftet att säga “vänta lite, vi kan väl chilla lite med de samhällsomvälvande förändringarna innan vi inför det i varje del av samhället” sitter vi i en situation där tekniken är oreglerad, påverkar allt från koncentrationsförmåga till läsförståelse och demokratiska val och de som tjänar pengar på tekniken är till synes oåtkomliga mångmiljardärer.  

I detta är det lätt att sympatisera med önskan, för att inte säga behovet, att skaffa sig en knapptelefon och logga ut. Gren utgår i Ingen surf både från sina egna erfarenheter av att inte skaffa internet till sitt kontor (bland annat) och flera intervjuer med personer som av olika anledningar lagt undan smartphonen till förmån för ett liv utan uppkoppling. Och ingen blir väl förvånad av att de själva upplever ett annat lugn. Tvärtom har jag lätt att känna igen mig i känslan, särskilt nu när jag aktivt arbetar för att lägga bort telefonen oftare. Det låter så himla bra, som om ett icke-uppkopplat liv är svaret på allt.  

Så enkelt är det förstås inte och Gren och några av de han mött är noga med att påpeka att det här inte kan vara en fråga om enskilda individers beslut att leva lugnare och krångligare. Nej, det som behövs är ett skifte där rätten att ha tillgång till internet också kommer med rätten att välja att helt eller i perioder inte vara uppkopplad utan att det påverkar ens möjlighet att delta i samhället menligt. Där är vi definitivt inte. 

Ingen surf är ingen handbok, oavsett vad undertiteln säger, men det är en tankeväckande motvikt till den hyperdigitalisering samhället genomgått de senaste 20 åren. Delvis inspirerande, delvis användbar. Framför allt en annan dimension i diskussionen om vilket internet vi vill ha. Om jag menar att internet skulle kunna vara så mycket bättre menar Gren, en smula hårdraget, att internet främst skulle vara mer sällan, mindre allomfattande. Det är definitivt ett godtagbart alternativ till sörjan vi nu befinner oss i.