Peter Høeg, i översättning av Ann-Mari Seeberg, omslag formgett av Annika Lyth
445 s. En bok för alla 2002
I original på danska Frøken Smillas fornemmelse for sne (1992)
Jag tänkte att jag skulle läsa romanen Fröken Smillas känsla för snö av den danska författaren Peter Høeg (f. 1957) lagom till den första snön. Att i år var året det skulle ske efter att den samlat damm i bokhyllan sedan jag vet inte hur länge. Då upptäckte jag att jag lagt ett bokmärke (och inte vilket bokmärke som helst, ett av mina favoritbokmärken) ungefär en fjärdedel in, som om jag någon gång börjat läsa den utan att bli klar, men när jag nu började läsa mindes jag ingenting annat än första sidan som lika gärna hade kunnat vara baksidestexten.
När Fröken Smillas känsla för snö kom på 1990-talet blev den en litterär sensation, en thriller med höglitterära anspråk och en egensinnig kvinna i huvudrollen. Och något med boken har fått den att leva kvar i någon form av kollektivt medvetande sedan dess, men när jag tittar på Norstedts omslag från nyare utgåvor så verkar titeln snarare tolkas som en feelgood-bok, eller åtminstone lekfull på ett sätt som inte alls stämmer in på romanen.
Nå, i samma trappuppgång som Smilla Jaspersen bor en pojke som heter Esajas. Smilla tar hand om honom ibland när den alkoholiserade modern inte förmår, vilket är de flesta dagarna. Esajas liksom Smilla har en förälder från Danmark, en från Grönland och det placerar dem i ett alldeles särskilt utanförskap som blir extra tydligt när Esajas en dag hittas död, trots svår höjdskräck verkar han ha fallit, eller hoppat, från taket. I fotspåren ser Smilla något annat än poliserna, och detta blir början på en jakt på svar i ett nät vävt av statliga bolag och ljusskygga figurer.
Så här över trettio år sedan den ursprungligen publicerades har litteraturen bjudit på fler figurer som Smilla, men sättet Høeg skriver fram henne på är väldigt speciellt. Hon är ensamvarg och bryr sig mer om fakta än om känslor, rådig på gränsen till dumdristighet och ovillig att underkasta sig någon form av konformitet. Kanske skulle hon kunna beskrivas som en opålitlig berättare, men snarare är hon en alltför pålitlig dito. Inga omskrivningar, inga krusiduller, ljuger varken för sig själv eller läsaren. Därför blir färden in i konspirationerna så mycket mer effektfull.
I botten finns egentligen två diskussioner. Den ena handlar om relationen mellan Danmark och Grönland och den kolonialism som präglat bandet dem emellan. I Danmark är grönlänningarna inte mycket värda, ständigt utanför. På Grönland är danskarna rovgiriga men tämligen hjälplösa. För Smilla och Esajas är utrymmet emellan snävt och havet stort. I andra änden finns bevekelsegrunderna, berättelserna om mänskligheten och vad som formar vårt gemensamma medvetande. Ingenting har några tydliga svar.
Jag vet inte varför jag slutade läsa för länge sedan. Och jag vet inte varför jag inget minns av det. Så kanske är Fröken Smillas känsla för snö en sådan bok som kräver sitt tillfälle, en väntan på den första snön (som sedan länge töat bort). En sak är klar: romanen så som jag tog emot den nu kan inte beskrivas på annat sätt än magnifik, om än tålamodsprövande.