Sara Danius
96 s. Albert Bonniers förlag 2018 (2017)
2016 tilldelades den amerikanske musikern Bob Dylan (f. 1941) till vissas glädje, andras förargelse och samtligas häpnad Nobelpriset i litteratur. Kort därefter bokade jag litteraturvetaren Jesper Olsson vid Linköpings universitet att komma till Malmslätts bibliotek för att med litteraturkritikerns blick förklara varför Dylan var en värdig vinnare. Motiveringen — ”som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen” — tycktes inte räcka, men en timme senare kunde både jag och publiken anse oss klokare, oavsett om vi höll med eller inte.
Det sensationella utnämnandet av Dylan — en musiker som visserligen skrivit böcker men som inte tilldelades priset för det arbetet, en amerikan vald framför många andra klart mer litterära amerikaner, och, inte minst, en på tok för folkkär vinnare — väckte i kombination med pristagarens egen tystlåtenhet något nytt och större. Även jag följde berättelsen om mannen som kanske eller kanske inte skulle svara på nyheten om priset och kanske eller kanske inte komma till Stockholm och vem gör vem in denna rafflande historia om … nästan ingenting.
I den lilla skriften Om Bob Dylan berättar Sara Danius (f. 1962) i egenskap av dåvarande ständig sekreterare för Svenska Akademien. Trots dess ringa längd hinner Danius omväxlande behandla tre områden relevanta för fallet Nobelpristagaren Bob Dylan. Hon målar ett biografiskt porträtt av en skygg musiker som mest ville spela sin musik, hon förhåller sig litteraturkritiskt till musikern Bob Dylan (vilket är den främsta anledningen till att jag binder ihop Om Bob Dylan med Olssons föreläsning, de verkar rörande överens om både Dylans intertextuella litterära placering där han å ena sidan lånar, stjäl och refererar till många andra verk och författare, å andra sidan mytologiserar det universum han själv skapat, och att Dylan som artist och poet mer än många andra aktivt skapat sig själv in i den rollen genom medvetna val och styrda förändringar) och slutligen beskriver hon den icke-process det hela var för dem, henne själv om inte annat, som följde turerna kring priset på närmare håll än media. Varken Dylans påstådda tystnad eller hans reaktion var något unikt i sammanhanget och när kontakten väl var upprättad fanns inget som egentligen inte gick att förvänta sig. Ändå blev det en mediecirkus av det.
På många sätt borde Om Bob Dylan vara en icke-skrift, få andra ständiga sekreterare har behövt på detta sätt försvara och fördjupa motiveringen till ett litteraturpris. Samtidigt är inte boken ett försvarstal, varken för Dylan eller utnämningen. Det är initierat och fördjupande på egna meriter och tydliggör om inte annat avståndet mellan glättiga hemma hos författaren-reportage och verklighetens kulturarbete. Danius är en skarp författare som skriver med stor integritet och nu med alla turer runt kulturprofilen och klubbarna som Svenska Akademien försatt sig i under lång tid är det tydligt att Danius står stadigt och att den största förlusten för Svenska Akademien var hennes sorti. Jag är mycket tveksam till om förhållandet är motsatt.