Mikael Yvesand, inläst av Sven Björklund
4 h 48 min. Bokförlaget Polaris 2025 (2025)
Mikael Yvesands augustprisnominerade roman Våran pojke är i allra högsta grad en andlig uppföljare till den utmärkta debuten Häng City (2022). I en icke namngiven stad i norra Sverige pågår livet och bara då och då känns det som om världen där utanför är inom räckhåll. Det är en diskbänkssurrealism som Yvesand gjort till sin och även denna gång skriver fram med viss framgång.
I Häng City var berättelsen centrerad runt sommarlovet 1999 och tre trettonåringar som skejtade, snusade och höll till i dungen med samma namn som boken. Det var mycket jargong, oerhört charmigt och rakt in i min nostalgitarm. Huvudpersonen Johan i Våran pojke borde rimligen vara jämnårig med ungdomarna från Häng City (och mig) men här rör vi oss på en längre tidsskala.
Johan träffar efter vad som i barnmått mätt kan vara en evighet de som ska bli hans bästa vänner för livet ett tag, Tino och Danne. De går lekis och skola ihop, förtrollas av teve-spel och uttråkning, men glider så småningom i sär. Johan är den riktningslöse, den som behöver vännerna för att alls hålla i sig i spår och när de inte finns där finns på något sätt inget alls längre. Omständigheterna är normala, han hankar sig fram i olika arbetsmarknadsåtgärder och laddar ner torrents. Ändå är det som att allting är lite skevt.
Johans granne Jonna misstänker att mannen i huset nedanför hennes lägenhet nog är död och hör av sig till polisen. Snart kommer den självuppfyllde Glenn Bensino och flyttar in i hennes lägenhet för att övervaka, som han kallar det, spiongrejer. Och på något sätt ska dessa två delar, Johans och Jonnas, jämkas samman till en roman …
Gräver vi lite i Våran pojke är det en bok om vilsenhet, en vilsenhet jag kan känna igen inte så mycket hos mig som hos några av de jag en gång var nära som liten. Att lämnas ifred med förväntningen att nu ska du vara vuxen när man är så uppenbart orustad att reda ut det när tillvaron fram till dess varit ett ända långt sökande eller ordertagande kan bara leda åt ett håll. För Johan finns här en latent kraft som i brist på annat uttrycker sig som våld. Det hade varit enkelt att låta boken handla om incelkultur men Yvesand avstår och jag tror det gynnar boken.
Däremot är det här en rörigare historia än debuten, fortfarande bra, emellanåt med helt formidabla formuleringar och en svärta som lämpar sig väl för förskräckta skratt, men inte lika precis i sitt uttryck som Häng City. Men gillade du den gillar du förmodligen Våran pojke också.
(Slutligen går det inte att komma ifrån vilken underbar inläsare Sven Björklund är.)