262 s. Faber and Faber 2001 (1994)
Jag vet inte precis med vilka ord min vän Jack satte Gun, with occasional music av amerikanska författaren Jonathan Lethem (f. 1964) i handen på mig för ganska länge sedan nu, men till slut tog jag upp den. Framsidan till den utgåvan — en oskarp bild, en kvinna, en pistol — kändes hårdkokt, deckarmässig och jag tänkte väl inte mer på det när jag till slut skulle ta tag i det. Att baksidestexten skulle tolkas typ bokstavligt var inget jag var beredd på.
Conrad Metcalf has problems. He has a monkey on his back, a rabbit in his waiting room, and a trigger-happy kangaroo on his tail.
Så, Conad Metcalf är privatdetektiv i en nära förestående framtid (tänk 2008) där poliserna kallas för inkvisitorer, frågor är förbjudna för de som inte har licens att fråga och droger är vardagsmat. Någonstans på vägen var det någon som utvecklade djuren till att bli människoliknande och tyckte att barn åldrades för långsamt och därför skyndade på processen. Det är en ganska blek värld som i stort går att beskriva som Blade Runner möter Mupparna. En smula oortodox blandning som är svår att smälta. Åtminstone till dess man accepterar att det inte är den hårdkokta deckare som omslag och anslag pekar på. Snarare är det en tramsig och rolig parodi på konceptet, något som den mycket pulpigare originalframsidan vittnar om (där en känguru mycket riktigt står och röker.
Givet allt detta är det ändå fascinerande hur medryckande Gun, with occasional music är när man väl förstår vad det handlar om. Conrad Metcalfs slängiga jargong, konflikter med den poliskår han en gång tillhört och förvecklingarna i det mysteriet som boken handlar gör den oväntat svår att lägga ifrån sig. Han har fått i uppdrag att skugga frun till en urolog som denne tror är otrogen. När läkaren hittas mördad och polisen knyter en uppenbart oskyldig person till dåden är det inte så mycket Metcalfs godhet eller den oskyldiga personens pengar som gör att han trasslas in i det. Snarare är det hans envishet att inte låta ett fall bero utan godtagbar lösning som driver honom framåt.
Personligen tycker jag Gun, with occasional music är rolig, klart läsvärd, men det bygger på att man måste köpa inte bara ett koncept utan flera. På ena sidan har man en science fiction-deckare, två genrer som gärna tar sig själva på ganska stort allvar och inte självklart kombineras framgångsrikt. På andra sidan rör det sig om en Mupparna-aktig parodi eller tolkning som skapar en helt annan distans. Mig passar det bra, men jag har stor förståelse för dem som hellre avstår.