Klas Östergren, inläst av författaren själv
11 h 54 min. Bokförlaget Polaris 2025 (2025)
Efter de två klart svagare romanerna Två pistoler (2021) och Större trygghet aldrig fanns (2022) var det som att jag klev in i Klas Östergrens (f. 1955) nya roman Klenoden förberedd på ytterligare en besvikelse. Jag hade varit så tagen av min maratonläsning av Gentlemen (1980), Gangsters (2005) och Renegater (2020) att det var svårt att tänka sig att han någonsin skulle återfå riktningen igen, men likt en svensk Paul Auster är Klenoden en finfin låt-oss-säga comeback.
I någon mån får Klenoden ses som den trekommafemte delen i berättelsen om Östergrens följeslagare Henry Morgan även om denna egentligen är försvunnen ur bilden sedan länge. Det är dock inte där det börjar. Berättaren, Östergrens alter ego, från Gentlemen och dess efterföljare har beslutat sig för att göra vissa efterforskningar kring poeten Heintz Konradsson. Den ohälsosamma skalden har alltid varit konträr, gjort sig ovän med alla, infödd bland fredsaktivister och med silversked i munnen kunde han kosta på sig att aldrig göra sig några vänner. Därför var det med viss förvåning Konradssons nya diktverk inte bara gick stick i stäv med hans tidigare åsikter utan omfamnades som just den patriotiska poesi och fosterlandsförhöjande epos som ett NATO-rusigt land tycktes behöva. Och vi får möta honom som hastigast kämpandes upp för Börshusets trappa innan berättelsen viker av åt annat håll.
Utan överdrift kan vi konstatera att efter Rysslands fullskaliga invasionskrig i Ukraina 2022 var det svårt att yppa något om fred, till och med här i ett land som hållit alliansfriheten någorlunda högt och sett sig som en moralisk stormakt i världen. Plötsligt fanns det inga gyttjepölar ledande politiker från båda blocken inte kunde rulla sig i för att förbigå folkviljan och baxa NATO-medlemskapet i hamn. Det är i det politiska minfältet Östergrens berättare navigerar i när han försöker förstå varför poeten Konradsson och hans helomvändning och omhuldning.
Och det vore inte Östergren om berättaren hamnar mitt i stormens öga utan att inte riktigt veta hur. Spioner, övervakning och konspirationer blandas med diverse ljusskygga och/eller aparta gestalter som skänker komplicerade frågor som dessa visst djup. Det är intressant att ta del av Östergrens universum på detta vis, och det är enkelt att se samtiden genom hans lins, så pass enkelt att jag ibland glömmer att det är fiktion det rör sig om. Illusionen rämnar bara som hastigast när han, av någon anledning, byter namn på Perstorp till Svantorp för att beskriva hur plastlaminatskivan erövrade det svenska folkhemmet.
Hur som helst får jag medge att Klenoden är en medryckande (eventuellt inofficiell) fortsättning på Renegater och att det verkar vara här Östergren trivs som allra bäst.