Svante Axelsson
180 s. Ordfront 2014 (2014)
För varje dag blir klimatfrågan allvarligare. Efterspelet av valet i Sverige ger få positiva signaler kring klimatet, i Brasilien vill nyvalde president Jair Bolsonaro skövla amazonas, och ledare efter ledare världen över ignorerar vår tids ödesfråga. Det man kan behöva i dessa tider är hopp.
Naturskyddsföreningens förra ordförande Svante Axelsson (f. 1957) har skrivit Vår tid är nu. Den kom 2014 och har just det hoppulla anslag man kan önska (undertiteln är Tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen). Utifrån en rad knäckfrågor lyfter han lösningar och diskuterar motargument, motargument som i allmänhet tycks ganska grundlösa men får tyngd framförallt av tre orsaker: företag överdriver, politiker är rädda samt att även om det står bortom rimligt tvivel att vi är orsaken och att vi måste göra något så är frågorna komplexa.
Axelsson tar upp många vägar till en grön omställning: skatteväxlingar, bättre placerade pensionspengar, tekniska landvinningar som redan gjorts, lagstiftning och stimulering som kan göras, och att miljöfarliga branscher ska stå för sina kostnader istället för att subventioneras. Hans argumentation är inte konfrontativ och med hans ord verkar det både rimligt och görbart. Det är en bra inblick i möjligheter och ger många bra argument för varför åtgärderna ska satsas på. Vi kan inte bara välja en väg, utan alla måste på något sätt användas.
Samtidigt slås jag av tre saker: Först, som enskild individ eller familj räddar man inte klimatet. Visst vi måste visa att vi är beredda att acceptera och uppmuntra förändringarna, men här ligger makten hos politiker främst. Ge oss alternativ att rösta på, ge oss visioner och progressiva förslag! Sen, många av förslagen är bra och passar fint in i en större förändring. När Axelsson pratar skatteväxling är den framförallt grön, men steget är inte långt till att det även ska vara rött. Slutligen, boken kom som sagt 2014 men när jag tittar på listan i slutet där Axelssons förslag är prydligt listade har jag svårt att avgöra om tiden stått stilla. Bonus-Malus-systemet för bilar har införts men annars tycks de radikala åtgärderna hamnat i skymundan. Går det verkligen så långsamt? Skulle Axelsson vara lika hoppfull efter den varmaste sommaren som uppmätts?
Vår tid är nu skänker möjligen hopp, men på bara fyra år tycks den nästan daterad. Eller är den det? Jag ser mig omkring och Axelsson förslag verkar fortfarande i behov av att införas.