Hans Arnold
67 s. Arvinius förlag 2007 (1968)
Jag var kanske fem eller sex år gammal och satt vid mina föräldrars LP-samling. CD-skivorna hade ganska nyligen gjort entré i vårt hem, stod prydligt uppradade i ställ ovanpå, men ändå drogs jag till de stora, ännu inte helt utdaterade skivorna. Särskilt till en. ABBAs Greatest Hits från 1975. Jag drog sakta ut den och … tittade på den. Bilden på konvolutet var gjort av den schweizisk-svenske konstnären Hans Arnold (1925—2010). Det här var monsterestetik som skulle få Kiss att rodna: Björn Ulvaeus med fiskplatåboots spelar gitarr på en elefant, Agnetha Fältskog med stövlar av underben, Anni-Frid Lyngstad iklädd kjol av katter sjunger in i en fisk medan leopard-Benny Andersson spelar på en orgel.
Sedan dess har jag varit mer fascinerad över Hans Arnold än av ABBA.
Monsterland är en reseskildring, påstås det. En flicka svarar på kontaktannonsen: ”Ensamstående välväxt flicka får medfölja rik äldre affärsman på semesterresa. Svar med foto till ’En resa du aldrig glömmer’.” De kliver på planet som drivs av vampyrer på häxkvastar (klimatsmart, om inte annat). Ombord serveras sedvanlig flygkost som Coca Cola, blodplasma och LSD och hennes sällskap luktar svavel. Bara en liter kroppsvätska per person får komma genom tullen och alla män och tanter är märkligt påklädda medan den enda typen av monster som liknar unga kvinnor givetvis är nakna (vid de få tillfällen någon har kläder på sig är det för att de ska ha något att ta av).
Monsterland känns i huvudsak som ett visitkort. Monsterbilder är Arnolds huvudnummer och här får han fritt spelrum. De svartvita, ofta mörka, och helt groteska bilderna är fulsöta på ett noshörningen Nelson-vis, samtidigt är bilderna ofta mycket bättre än texten och hela konceptet känns mest som en ursäkt att ordvitsa (restaurangen McAber&Co och dagens rätt: Prinsessa på ärtor) och rita bröst. Det är han förstås i sin fulla rätt att göra, men det blir bara över dessa få sidor en smula tröttsamt. Han har en stil som är i det närmaste unik, rollspelsmakaren i mig har drömt om att ha honom som illustratör (nu verkar det för sent om han inte kommer tillbaka från andra sidan (då tänker jag att han kan jobba gratis)), ändå faller han i Monsterland i gropar som är så enkla att undvika.
Rent krasst och tyvärr har allt annat Arnold gjort mer finess än vad Monsterland har. En kul kuriositet, men inte mer.