Virginia Woolf, i översättning av Else Lundgren, inläst av Elin Albelin
8 h 50 min. Viatone 2016 (1925)
Nu har jag gjort något jag inte brukar göra. För drygt elva år sedan läste jag Virginia Woolfs (1882—1941) Mrs Dalloway och var föga imponerad. Då kändes boken meningslös. Välskriven, men meningslös. Ändå kastade jag mig in i den under mitt klassikerår och jag blev totalt golvad.
Det är en dag i juni under mitten av 1920-talet. ”Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv”, inleds boken och hon ska köpa dem för att till kvällen ska hon hålla fest. London, liksom resten av Europa, återhämtar sig efter Första världskriget. Ännu har inte börsen kraschat, ännu har inte världskartorna på allvar börjat ritas om, ännu vilar det viktorianska arvet över England. Mitt i detta har Clarissa Dalloway och hennes vänner och bekanta svårt att orientera sig. Hur långt är moderniteten kommen och vad innebär det?
Medvetandeströmmen går som en vågrörelse. Clarissa är bokens uppenbara huvudperson och allting graviterar mot hennes fest, däremot finns det många andra personer, vitt skilda och med vitt skilda bryderier, som ges röst och tankar i romanen. Det händer inte särskilt mycket i romanen, det hade mitt yngre jag helt rätt i, men till skillnad från då gör det mig inget. Tvärtom är det själva poängerna. Mrs Dalloway handlar om ett tillstånd där människorna börjar känna igen och erkänna förändring, i vissa fall hoppas på den. Uppfattningen om vad kärlek är vidgas åt två håll, dels Clarissa som erkänner att hon är kär i Sally Seton, dels Richard Dalloway, Clarissas make, som försöker att öppet och uttalat säga till sin fru att han älskar henne. Clarissa och krigsveteranen Septimus Warren Smith resonerar kring livets meningslöshet, men drar olika slutsatser. Någon vill inte skaffa barn för att det är omöjligt att sätta barn till den här världen. Listan kan göras ganska lång.
Lägg där till ett språk som, vilket jag berömde för elva år sedan också, är bländande. Genom att öppna dörren till figurernas inre, lyckas Woolf på ett oerhört träffsäkert sätt beskriva vad och framförallt hur och varför personerna gör som de gör. Någon säger ”päronkompott” som om han hade lagen på sin sida. Någon väljer mellan att gå på Clarissas fest, på music hall eller att stanna hemma och läsa en bok, och det säger exakt hur personen känner sig eller är lagd. Denna formuleringskonst har gått från att vara något jag förstår är bra, till att ringa in precis hur jag vill skriva i boken jag inte skriver på just nu. Det om något är en ögonöppnare för mig, ett sätt att förstå vad jag vill göra genom litteraturen.
Jag brukar alltså inte läsa om böcker jag inte gillat. Men med Mrs Dalloway gjorde jag ett undantag. Jag bytte språk, från engelska till svenska. Jag bytte det skrivna ordet mot det talade, genom det fick boken kanske en långsamhet som krävs för att till fullo uppskatta den. Elva år har gått och jag har både läst, skrivit och upplevt mer. Oavsett anledning kan jag utan tvekan placera den bland mina favoritböcker. Det hade jag inte gjort om jag inte brutit mönstret.