Miguel de Cervantes, i översättning av Jens Nordenhök
912 s. Nilsson förlag 2018 (1605, 1615)
Den vandrande riddaren Don Quijote som ger sig ut på äventyr tillhör litteraturhistoriens starkaste romanfigurer. Några av scenerna lever ännu kvar i folkminnet: riddaren som misstar väderkvarnar för jättar och går till attack, väpnaren Sancho Panza som lojalt står vid hans sida. Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha av Miguel de Cervantes (1547—1616) anses av många vara den första romanen och en given klassiker. Storleken trots gav jag mig hän.
Berättelsen är välkänd. Alonso Quijano förläser sig på riddarromaner hemma på sin kammare och en dag ger han sig ut för att åter sprida ära över det vandrande riddarskapet, allt för sin älskade, ouppnåeliga Dulcinea av El Toboso. Han tar sig namnet Don Quijote, men samtiden har ingen plats för sådana som han, vare sig han räknas som hedersman eller galen. Överallt ser han äventyr, skurkar och trollkarlar där inga egentligen finns. Omgivningen tycks förstå att något inte står helt rätt till men istället för att respektera eller hjälpa den självutnämnda riddaren driver samtliga gäck med honom. Adelspersoner och makthavare konstruerar avancerade skämt, rikliga på rekvisista, för att göra Don Quijote till åtlöje.
Väpnaren Sancho Panza följer med Don Quijote på äventyr i utbyte mot löften om rikedomar och landområden. Ofta frågar sig folk om även han är tokig, men ingenting tyder egentligen på det. Han dras med och tror på husbondens ord och de gånger han inte gör det övertygas han ändå om att spela med. Väpnaren blir balansens som håller Don Quijote kvar på banan något så när. Samtidigt ifrågasätts han, långt mycket mer än vad hertigparet gör, trots att de i mycket högre grad anpassar sitt liv och sin tillvaro efter riddarens vanföreställningar.
Jag har ofta sett mig själv som en Don Quijote-figur, jag tror inte jag är ensam. En person som viftar och fäktar för vad hen tror på, trots att tillvaron allt som oftast pekar på att man har fel. Under min läsning funderar jag på om det är klokt? Förmodligen är jag varken Don Quijote, men inte heller en Sancho Panza. Absolut inte någon som skämtar på en utsatts bekostnad. Don Quijote är inte romanens hjälte, även om han är det i sin egen värld. Det är däremot ingen annan heller.
Däremot tänker jag att Don Qujote-figuren, i Cervantes tappning, idag är en person som förläst sig på Avpixlat et al. och drar till storms mot vänstertrollkarlar och feministjättar, så upptagen av en idé, ingen hövisk kärlek till någon Dulcinea, men kanske manlig kärlek till en partiledare. Don Quijote är i romanen självupptagen och emellanåt elak och direkt våldsam, i synnerhet med de som inte köper hans världsbild. Ingenting, varken evidens eller anekdot biter på den här bergfasta uppfattningen om världens beskaffenhet, däremot kantas allt av godtyckliga regler om hur man ska bete sig som varandes vandrande riddare. Don Quijote, liksom hans likar, är en aningslös men inte desto mindre farlig figur.
Jag känner gärna igen väderkvarnar, drar hellre i strid mot verkliga fiender än inbillade.
Rent litterärt är Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha en härva. Jens Nordenhöks prisbelönade nyöversättning ligger närmare originalet än Edvard Lidforss förvanskning från 1888-92, men det är en trögläst historia som ibland lyser igenom som oväntat modern, men som oftast visar vikten av en redaktör. Pikaresken blandar historier och personer hej vilt (på ett sätt som inte så lite liknar Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige som jag nyss skrev om) och det är en härva som egentligen helt saknar (traditionell) dramaturgi.
Jag förstår dess position bland klassiker, men särskilt läsvärd ur dagens mått mätt, annat än som litteraturhistoria, är den inte. Bilderna står bäst på egna ben, Don Quijote-figuren går från harmlös idealist till något mycket farligare: en skrivbordsrasist om inte annat. Ingen är riktigt trevlig, de få figurer som har förlåtande drag passerar innan man hunnit vänja sig vid dem. 900 sidor är för mycket.