V. S. Naipaul, inläst av Sam Dastor
21 h 29 min. Naxos AudioBooks 2017 (1961)
På svenska Ett hus åt Mr Biswas, Albert Bonniers förlag (1974)
Det finns många berättelser där huvudpersonen är en på det hela taget sorglig existens där författaren lyckas skriva fram hen som inte bättre än vad hen är, men åtminstone med en blick som skapar ömhet eller åtminstone förståelse. Det kan bidra till riktigt starka läsupplevelser. Sedan har vi nobelpristagaren V. S. Naipaul (1932—2018) från Trinidad & Tobago och hans magnum opus A House for Mr Biswas …
Enligt Naipaul själv ska A House for Mr Biswas vara den av hans böcker som ligger närmast honom själv. I fokus står denne Mohan Biswas som är baserad på Naipauls författande pappa. Mr Biswas (som genomgående i hela boken, oavsett ålder, kallas så) föds i en sätesförlossning och förståsigpåaren förutspår att barnet och dess föräldrar kommer att drabbas av olycka. Så sker förstås och det är genom tragedierna vi får följa huvudpersonen som bara vill skaffa sig ett eget hus, men i stället bananskalar in i ett kärlekslöst äktenskap med en kvinna från en fattig familj, får fyra barn och alltigenom saknar framtidsutsikter.
Samtidigt berättas historien om Trinidad & Tobago i Karibien under 1900-talets första hälft. Och någonstans i A House for Mr Biswas finns embryot till något bra. Till mångt och mycket liknar romanen andra latinamerikanska böcker från samma tid där (post-)kolonial tematik vävs samman med familjekrönikor och uppväxtskildringar. Språket finns där också, glimtvis så pass att jag nästan glömmer att det på det hela taget är en ganska oskön bok.
För den medlidsamhet som andra berättare använder för att skriva fram sina sorgliga existenser till huvudpersoner känner jag inte alls hos Naipaul. Även om Mr Biswas är en tämligen självupptagen, bitter och statustörstande person är det ingenting i berättandet som får mig att förstå eller känna sympati för honom. Tvärtom är det som att Naipaul genuint ogillar Mr Biswas (återigen, stöpt efter sin far) och många av de personerna som förekommer. Det är snarast att betrakta som en ogin nidskrift och det har jag verkligen svårt att finna mig i. Snarare finns det i framställningen mycket som pekar på en personlighet hos författaren Naipaul som inte bara går att skylla på tidsandan (och som nog understryks av hans wikipediasida).
Nej, jag hade visserligen inte så höga förväntningar, men snarare att söka efter anledningar att ogilla boken fick jag kämpa för att finna dess kvaliteter.