Margaret Atwood
82 s. Faber & Faber 2007 (2005)
Många har återberättat legenden om Odysseus som var ödesbestämd att avgöra kriget mot Troja och som på vägen hem till Ithaka kom på avvägar mellan Skylla och Karybdis, i gudinnan Kalypsos armar. Homeros inte minst, James Joyce, Eyvind Johnson. Med list, styrka och väloljat munläder kom han till slut hem och befriade sin fru Penelope från alla friare som förmodat honom död.
En av dem så givit sig i kast med myten, men från en annan vinkel, är kanadensiska Margaret Atwood (f. 1939). I sann feministisk anda ville hon ge Penelope en röst och 2005 släpptes The Penelopiad. Efter en dramatiserad uppläsning skrev Atwood ett teatermanus vilket är det jag läst och, kan jag konstatera, det lämpar sig synnerligen väl för läsning också.
I The Penelopiad är berättelsen helt och hållet Penelopes. Från att hon gifter sig med den mytomspunne Odysseus till att hon i Hades jagas av de döda och förrådda kammarjungfruerna. Hon vänder sig till publiken i vad som bäst kan beskrivas som ett vittnesmål, där kören bestående av jungfrurna är både åklagare och advokat, både offer och medbrottsling. Atwood lyckas vara både klassisk och modern. Hennes feminism är inte förskönande, Penelope är den runda figur hon förtjänat att vara sedan åtminstone 2 500 år tillbaka, komplett med både önskemål och laster.
Det är alltid lite speciellt att läsa något som är tänkt att spelas upp, men The Penelopiad inbjuder till mer och det var för mig svårt att inte se skådespelet framför mig i läsningen, jag blir min egen regissör (om än bara i mitt eget huvud), och det är en styrka som jag aldrig upplevt tidigare då jag läst dramer. Det är också tydligt att Atwood bidrar till en vidsyntare helhet, ytterligare en dimension till klassikerna.