Ekim Caglar
210 s. Leopard Förlag 2017 (2017)
Det är inte helt enkelt att vara någorlunda politiskt medveten och dessutom fotbollsintresserad. Att Olympiska spelen i Berlin … eller-jag-menar VM i Ryssland var ett pr-jippo för Putin är en illa dold hemlighet och det kommande världsmästerskapet i diktaturen Qatar har redan visat sig vara en humanitär katastrof. När Brasiliens högerextrema president Jair Bolsonaro valdes var det många av landets storstjärnor som uttryckte stöd för honom. De tyska landslagsspelarna Mesut Özil och İlkay Gündoğan hade heller inga problem att posera med Turkiets maktfullkomlige Recep Tayyip Erdoğan. Elitfotbollen (för herrar) är fullkomligt dränkt i pengar, inte sällan oljedrypande, och mångmiljonbelopp i månadslön är inget ovanligt. Allt med den globala fotbollen tycks skevt, utom kanske matcherna i sig.
Jag har svårt att ignorera allt det här.
Därför var det med stort intresse jag kastade mig över Ekim Caglars (f. 1987) Propagandafotboll. I den lyfter han otaliga exempel i skärningspunkten mellan politik och fotboll och framförallt den person som befinner sig där. Personerna som Caglar tar upp återfinns både på höger- och vänsterkanten (och i förekommande fall både och), men glädjande nog för mig som står mer till vänster verkar exemplen som jag finner sympatiska fler. Många är sådana som snörat av sig fotbollsskorna permanent, så som Stan Collymore, George Weah och för all del även Albert Camus, medan andra fortfarande är aktiva: svenske mittfältaren Pontus Wernbloom och italienske målvakten Gianluigi Buffon som återkommande, och enligt egen uppgift helt omedvetet, verkar använda högerextrema symboler.
Att de flesta exemplen är äldre handlar säkert mycket om att fotbollen både avpolitiserats och hyperpolitiserats på samma gång. Klasstillhörighet och lokalkoppling är inte lika viktigt när Real Madrid och Manchester United har hängivna fans över hela jordklotet och de tydliga politiska uttrycken har liksom polerats bort. Samtidigt finns det inget i den moderna fotbollen som inte bottnar i en högpolitiserad nyliberalism med enorma skygglappar. Qatars och Rysslands värdskap har visat sig föranletts av fuffens (överraskning!) och några av planetens mest välbetalda människor (Cristiano Ronaldo, Lionel Messi och Neymar för att nämna några) är hyllade hjältar trots att de dömts för skattebrott i mångmiljonklassen.
Propagandafotboll blir därför inte bara ett antal utsnitt ur en skyddad verkstad, utan lika mycket en bild över förändringen inom fotbollen. För mig är det trevligt att mitt fotbollsintresse inte enbart (men fortfarande till en ganska stor del, antar jag) legitimerar en skitvärld. Jag finner hjältar i boken, hjältar som går att gilla från topp till tå, samtidigt är det en komplex värld.
Caglar kombinerar samhället med fotboll och det är verkligen högintressant och fullständigt nödvändig läsning för den som är fotbollsfantast.