Khaled Hosseini & Dan Williams (ill.), i översättning av Johan Nilsson
48 s. Wahlström & Widström 2018 (2018)
Jag ser din profil
i skenet från en trekvartsfull måne,
min pojke, dina ögonfransar,
slutna i aningslös sömn, är som kalligrafi.
Jag sa till dig:
”Håll mig i handen.
Inget farligt kommer att hända.”
En pappa tröstar lugnar sin son. För inte så länge sedan var hemstaden Homs en livlig plats där moskén låg bredvid kyrkan, gränderna myllrade och på torget såldes och köptes alla möjliga varor. Pappan önskar pojken minnet av denna platsen, men efter protesterna kom bomberna och med bomberna kom också kunskapen om att mörkt blod är bättre än ljust och att vem som helst kan synas genom en spricka i fasaden. Kunskaper inget barn skulle behöva.
2015 flöt treårige Alan Kurdî i land i Medelhavet. I takt med att bilden etsades fast på näthinnor världen över förändrades hela flyktingkrisen för ett ögonblick. Hur kunde vi komma till en punkt då små barn tilläts dö fallna ur underdimensionerade gummibåtar? Nog borde något annat vara möjligt? Visst måste det få ett slut?
Afghansk-amerikanske författaren Khaled Hosseini (f. 1965) försöker tillsammans med illustratören Dan Williams ringa in katastrofen i Bön till havet. Hosseinis prosalyriska stycken och Williams suggestiva målningar följer varandra tätt. Det bildas en vågrörelse när den ena uttrycksformen tar mer plats för att sedan ge plats åt den andra. Ingen av dem hade helt stått på egna ben.
Berättelsen om pappan som lugnar sin son rymmer ett oerhört omfång av känslor. Sorg, hopp, sentimentalitet, oro, lugn, saknad. Hela känslospannet i en flykt blir liksom självklart när det uttrycks på detta sätt, och skräcken i att enda vägen framåt med barnen är över havet i en ranglig gummibåt blir bokens maktlösa klimax. Bön till havet är på samma gång vacker och fasansfull på just det sätt konsten kan belysa det hemska.