Patrik Svensson
269 s. Albert Bonniers förlag 2019 (2019)
För några somrars sedan satt jag och läste om humlor. Jag var egentligen inte alls intresserad av insekter annat än som en ekologisk helhet, men ändå satt jag där med foten på det sovande barnets barnvagnshjul och plöjde Dave Goulsons A Sting in the Tale. Det är en sådan person jag är nu, tydligen, för på bara några dagar har jag susat genom Ålevangeliet av Patrik Svensson (f. 1972).
Jag har ingen relation till ålar. Jag har kanske sett en levande ål, någon enstaka gång kanske smakat, aldrig fiskat, aldrig ägnat dem särskilt mycket tankemöda. På den punkten skiljer jag mig från författaren grundligt. Svensson är uppvuxen i Skåne med en ålfiskande pappa. Tillsammans lade de ut backor, ryssjor och provade att klumma. Deras förhållande till de mystiska varelserna i ån vilade nog på kärleksfull grund även om det ofta slutade dystert för den aktuella ålen i fråga.
Det är ändå där någonstans Svensson tar sin utgångspunkt i Ålevangeliet. De självbiografiska bitarna blandas med naturvetenskap och kulturhistoria. Ålens och människans förhållande står i centrum trots allt, men inte på grund av att förhållandet varit ömsesidigt och givande utan för att ålen i alla tider gäckat människan och vår önskan att kategorisera och förstå vår omvärld.
Ålen genomgår tre metamorfoser: från yngel till glasål, från glasål till gulål och från gulål till blankål. Dessa faser i ålens liv fyller särskilda syften men tycks inte styrda av ålder. Ynglen driver runt haven från Sargasso där de av allt att döma blir till (det är hyfsat underbyggt tack vare danske Johannes Schmidt som spenderade i början av 1900-talet tiotals år med att fiska och mäta yngel). När de närmar sig Europas kuster blir de först glasålar och sedan gulålar om inte baskerna ätit upp dem först. Gulålarna klättrar upp i vattendrag tills de hittar en sjö eller en lagom dyig och stenig plats att bo på. Sedan bor de där tills de blir blankålar och ger sig tillbaka mot Sargasso. De leksugna blankålarna varierar i ålder, vissa är sju år, andra så mycket som femtio. Men ett problem finns. Trots att vetenskapen med stor sannolikhet kan veta att Sargasso är ålarnas lekplats har man ännu inte lyckats hitta någon vuxen ål, varken död eller levande, där.
Det är mycket vi inte vet om ålarna. De flesta ”vad?” börjar kunna besvaras, men ”hur?” är det värre med. Nästan inga frågor om ”varför?” går därför att besvara. Och tiden rinner ifrån oss. Ålen är hotad av människan, våra restprodukter och av människan påskyndade klimatförändringar. Om 100 glasålar kunde hittas utanför Europas kuster i slutet av 1970-talet är motsvarande siffra idag någonstans mellan 1 och 5. Ålen glider oss hur händerna och det är vårt eget fel.
Ålfiskarna menar att vi måste fiska ålen för att bry oss om den, men jag tror inte det. Jag tror att det går att skriva en bok, kanske kalla den Ålevangeliet och sedan låta den fara ut i vida världen. Mig fungerar det alldeles utmärkt för.