Gunnar Källström
59 s. BTJ förlag 2019 (2019)
I diktsamlingen Bokstavsspåret (på svenska 2016) skrev den tyske författaren W.G. Sebald en dikt om Dewey Decimal System vilket jag i mitt då nyblivna bibliotekarieskap nickade gillande åt som om jag plötsligt hade tillgång till en massa hemligheter. Nu, några år senare, är min erfarenhet av att arbeta på bibliotek, trots allt, lite större och känslan av att vara en del av en konspiration helt försvunnen.
Det är faktiskt precis tvärtom, att arbeta på bibliotek är att vara, för att tala med en klyscha, en öppen bok och som Lennart Hellsing påstod läser även boken människan.
En del av detta har bibliotekarien och poeten Gunnar Källström (f. 1967) fångat i diktsamlingen Folkbiblioteket. I diskar, mellan bokhyllor, på program och i besökarnas aktiviteter har han mött människor och iakttagit tillfälligheter som på många sätt utgör en god grund för poesi. Blicken för det säregna besitter Källström absolut, men ibland blir det lite platt, tyvärr. Och ibland inte, som i:
Under språkkaféet i biblioteket
pratar Toloe från Aleppo
om soluppgången i Syrien
om fester med te och shawarma (امرواش)
om kärleken till sin syster
om tamariskens rosa rikedom
Om kriget, flykten saknaden och rädslan
berättar ögonen
Det är främst i mötet med de som kanske behöver biblioteket mest som Källströms ord får mest liv. Eller Gun som städar och får blommor av Sonja Åkesson. Samtidigt ryms en del skrånördighet som biografin eller livscykeln beskriven bara med SAB-signum: från Lz (K?), Vga, F, Hcf till Vp, det vill säga från biografi och historia, via förlossningsvård, språkvetenskap och böcker för de yngsta till slutligen hälso- och sjukvård.
Källströms Folkbiblioteket är kanske främst en bok för oss som jobbar på bibliotek, en hyllning till vårt dagliga slit och meningsfullheten i vårt gemensamma rum. Och en extra eloge för den fantastiska framsidan.