Jon Fosse, i översättning av Marie Lundquist
111 s. 10Tal 2016 (2014)
Än så länge är nog Jon Fosse (f. 1959) den norrman med bäst odds att tilldelas Nobelpriset i litteratur (även om han nog snart lär se sig passerad av Karl Ove Knausgård) och min första kontakt med honom är via essäsamlingen När en ängel går genom scenen. Det kan tyckas märkligt att lära känna ett författarskap genom poetik, men i det här fallet tror jag inte att det är helt fel.
Fosse har provat alla genrer — poesi, roman, dramatik — och genom essäsamlingen träder han fram som en djup reflekterande författare, väl medveten om skrivandets och litteraturens processer, men med en nyfikenhet och en snarast sokratesk insikt om att han inget vet. Han bottnar tryggt i det litterära försöket, varken självgod eller koketterande är han trogen essäformens ursprungliga sökande och experimenterande. Och läser man När en ängel går genom scenen verkar det som han tar sig an allt skrivandet på samma vis.
Exempelvis, i ”Ett slags lyssnande i mörkret” lägger han fram en infallsvinkel till skrivandet:
När jag skriver, skriver jag mig alltid i riktning mot en helhet som jag anar finns där någonstans, som något orubbligt, och allt jag skriver, varje mening, varje lite längre stycke, allt, söker sig mot den helheten som jag alltså på förhand inte känner till, eftersom det är en helhet som jag skriver mig fram emot.
I Fosses värld blir skrivandet ett sökande, snubb på famlande, och jag tycker att det är en oerhört sympatisk bild av skrivandet som på många sätt reflekterar hur jag själv skriver. Ett ord i taget, utforskande just denna texts gränser.
Överlag är När en ängel går genom scenen en mycket inbjudande samling texter, i synnerhet för den som skriver. Sällan eller aldrig har jag i en bok funnit så mycket jag vill svara på, prata vidare med författaren om, utforska på egen hand. Det är en bok som bjuder in till dialog, texter som i sig kan svara på frågorna jag ställer.