Richard Ford, i översättning av Nille Lindgren, inläst av Torsten Wahlund
14 h 45 min. Tundell och Salmson 2013 (2012)
Amerikanska romaner som på olika sätt ringar in tiden den utspelar sig i brukar kallas för ”Great American Novel” och få böcker jag läst har lika utstuderat skrivit in sig i den traditionen som Kanada av Richard Ford (f. 1944). Ford, som nämnts som tänkbar nobelpriskandidat försöker så hårt att det i det närmaste blir parodiskt.
Berättaren heter Dell Parsons. Han är visserligen vuxen nu, men återberättar händelser som inträffade när han var 15 år. Föräldrarnas bankrån och flykten till och vistelsen i Saskatchewan i Kanada. Aldrig någonsin i det han berättar tar han en aktiv roll, bara flyter med och låter saker ske i sin vilsenhet. Den vuxne berättande Dell arbetar tydligen som lärare, men inga av de kunskaper som en någorlunda beläst vuxen kan tänkas ha spiller över på berättelsen, trots att han emellanåt hänvisar till det som komma skulle.
Istället ägnar huvudpersonen en stor del av tiden till att, förutom vara vilse, resonera kring vad som kunde ha skett om dittan och datten hänt istället, om saker som aldrig skedde, om … Ambitionen har sannolikt varit djup, men det känns snarare som om den femtonårige Dell aldrig växte upp utan fastnade på den kanadensiska prärien, ivrigt talandes med sig själv om saker som i bästa fall är glömda men kanske aldrig skett, då och då säger han n-ordet och slår ut med armarna och säger att ”det heter ju så!” (Och självklart ligger han med sin syster, det är i princip en genrekonvention.)
Hade jag läst boken hade jag sannolikt slutat efter några hundra sidor eller så, men Torsten Wahlunds inläsning är trots allt mycket bra, även om det är en tågurspårning han skildrar. Och än roligare, han är med i en Halebop-reklam (och hur mycket jag än med passion avskyr reklam: Håll kontakten med In Ears på köpet – ”Toan” sommar 2019, YouTube, 2019-06-11). Det han berättar där låter ärligt talat mer spännande än vad Fords Kanada lyckas vara.