Lydia Sandgren, omslag formgett av Sara R. Acedo
777 s. Albert Bonniers förlag 2025 (2025)
När jag var liten följde jag Skilda världar (1996–2002) på TV4. Jag var väl runt 11 år så jag förstod kanske inte så mycket av det incestuösa förhållandet och klasstillhörigheterna (jag vet inte om jag hade något begrepp om Romeo och Julia än, annat än att jag kände igen mig mest i familjen Toivonen. Det var fascinerande att det liksom aldrig tog slut, dag efter dag fanns det där (till skillnad från Rederiet som mormor följde), och att det kom att göra det långt efter det att jag slutat titta. Det må ha varit en ganska platt värld som målades upp där, med just den typen av intriger som ska hålla en fängslad, men utan det djupet som kan skrämma bort somliga tittare.
Jag kom att tänka på det när jag hade läst klart Lydia Sandgrens (f. 1987) augustpris-nominerade roman Artens överlevnad.
I samma universum som Sandgrens tidigare roman Samlade verk (2020) finns författaren Karl Hillberg, Alice Viera (född Hedström) och dirigenten Enzo Viera (och, av någon anledning, Thomas Brander, huvudpersonen i Kjell Westös roman Tritonus (2020)). Efter en strålande debut blir Karl kontaktad av änkan till den världsberömda dirigenten Enzo Viera. Hon vill att Karl ska skriva makens biografi och hon ska hjälpa honom på alla sätt hon kan. Smickrad och förvirrad tackar han ja och tar sig till Villa Viera i Rom där han iklär sig både dirigentens kostymer och arbetar i hans arbetsrum. Att teckna detta porträtt ska visa sig komma med vissa hinder, inte minst detta att Alice tycks ha något att dölja.
Parallellt med Karls arbete får vi följa den unga Alice som i 1970-talets Göteborg, som dotter till en socialdemokratisk byggherre lever ett liv där ingenting fattas henne och hon söker sig ovetande till socialisterna och deras intellektuella diskussionsklubb. Där finns Erik, en ung man som Alice inleder ett svårnavigerat förhållande med, ett förhållande som slutar med en lunginflammation.
Om Alice är Sandra Bovallius är Erik kanske Daniel Toivonen, men det är inte främst där likheterna med Skilda världar kommer till uttryck. Precis som i Samlade verk är Sandgrens persongalleri “mycket levande, välgestaltade och konsekventa även när de är inkonsekventa” som jag skrev då. Likaså är den tid och de platser som beskrivs, i synnerhet 1970-talets Göteborg, trovärdiga så att det nästan går att känna doften från pålandsvinden. Det är det här som gör att jag kan trivas i både Artens överlevnad och Samlade verk. Det är ett universum jag lockas att bli kvar i, på samma sätt som Skilda världar gjorde för nästan 30 år sedan. Och ju mer jag läser, pratar om och tänker på Artens överlevnad så framstår den som lite av en såpopera, fast med ett annat persongalleri.
Och däri ligger också romanens stora styrka, anledningen till att jag läste närapå hungrigt i 750 av de 777 sidorna, för jag ville få ett grepp om personerna, se vad som väntade dem. Men till skillnad från en teve-serie som kan pågå i … *kollar anteckningarna* … sex säsonger och 500 avsnitt, tar boken oundvikligen slut och inget slut kan leva upp till den (med mindre än att idrottshallen och krogen Tre Kronor sprängs). Det är väl romanens svaghet. Den hade gärna fått fortsätta i hundratals sidor till, men när slutet väl kommer framstår de framförvarande sidorna som mer tomma än vad de först verkade. Var det inte mer än så? De ouppklarade spåren, även i vad man får betrakta som romanens huvudhandling, mynnar ut i intet. Så ska man göra den här typen av nedslag kan man klara ut det på halva längden, så här förväntar jag mig åtminstone en ordentlig final, även om den som här gavs välvilligt kan läsas som en flirt med biografi- och dokumentärgenren.
Att Sandgren kan skriva råder ingen tvekan om och jag kommer med stor sannolikhet att låta mig försjunka i kommande böcker, men med förväntningarna på rätt ställe. Jag skulle säga att Artens överlevnad är bra, att jag genuint tyckte om den och generellt rekommenderar den, men också att den inte är något större än en trivsam bok att försvinna in i ett tag, lite som en såpa att växa samman med.