Martin Ackerfors

---

Den modernistiska litteraturen är inte alltid lättläst, ärligt talat inte alltid så kul heller, även om somliga modernister säkert hade det ganska roligt under tiden de skrev. Ingen bok symboliserar detta så mycket som Finnegans Wake av irländske James Joyce (1882–1941). Romanen, eller vad man nu ska kalla det, benämns ofta som en av de mest, om inte den mest, svårlästa, vilket å sin sida kräver en särskild definition av läsning, men mer om det senare. 

Förståsigpåare påstår att det finns en berättelse och huvudpersoner i boken, men det kan jag inte bekräfta. Vad som däremot finns är ord. Många ord, ord på olika språk och ord som dragits samman, förvridits, förändrats, förvanskats i ordlekar, rim och dubbeltydningar jämte ord utan synbar betydelse annat än som ljud betraktat. Det är svårt att beskriva exakt hur detta tar sig uttryck, men här är ett exempel från de första sidorna av Finnegans Wake:  

What clashes here of wills gen wonts, oystrygods gaggin fishygods! Brékkek Kékkek Kékkek Kékkek! Kóax Kóax Kóax! Ualu Ualu Ualu! Quaouauh! Where the Baddelaries partisans are still out to mathmaster Malachus Micgranes and the Verdons catapelting the camibalistics out of the Whoyteboyce of Hoodie Head. Assiegates and boomeringstroms. Sod’s brood, be me fear! Sanglorians, save! Arms apeal with larms, appalling. Killykillkilly: a toll, a toll. What chance cuddleys, what cashels aired and ventilated! What bidimetoloves sinduced by what tegotetabsolvers! What true feeling for their’s hayair with what strawng voice of false jiccup! O here here how hoth sprowled met the duskt the father of fornicationists but, (O my shining stars and body!) how hath fanespanned most high heaven the skysign of soft advertisement! But was iz? Iseut? Ere were sewers? The oaks of ald now they lie in peat yet elms leap where askes lay. Phall if you but will, rise you must: and none so soon either shall the pharce for the nunce come to a setdown secular phoenish. 

Okej, så … oläsbart eller åtminstone tålamodsprövande in absurdum i den formen, i synnerhet som det är 600 sidor det handlar om. När det är så många ord och alla betyder en oklar mängd saker mellan noll och tre hade jag också givit upp snart. Men jag lyssnade på den i nästan 30 timmar och det gör något annat med boken. Som sig bör. 

Uppläst kan jag ta emot ordlekarna på ett annat vis. Mycket möjligt förlorar jag mycket av innebörden också, men jag känner mig hela tiden öppen och mottaglig för boken. Jag kan fantisera vidare om vad “entertrainers” och “poetographers” är och gör, jag försöker lista ut vad fraserna på andra språk betyder och jag kan haja till när jag plötsligt hör ett “minne elskede” mitt i allt. Finnegans Wake är uppläst mycket mer av ett lyriskt verk full av stämning och passager mot nya tankar på ett sätt som jag har svårt att se att den i textform kan erbjuda. Självklart är det en mindre noggrann läsning jag tagit mig genom och jag skulle näppeligen ta en diskussion om bokens innebörd med någon som bragdartat läst den med ögonen, men jag vill ändå påstå att den är tillgänglig på ett helt annat vis om man bara låter sig flyta med.

Och kanske är det just det Joyce ville, för bokens första rad är: “riverrun, past Eve and Adam’s, from swerve of shore to bend of bay”.