Bea Uusma, omslag formgett av Lotta Kühlhorn
296 s. Norstedts 2025 (2025)
När jag tänker på Andrées misslyckade ballongfärd mot Nordpolen är det främst i positiva termer. Alltså, det var ju en katastrof, förstås, säkert med stort lidande för de inblandade och deras närstående, men i projektet finns en äventyrlighet som jag fascineras av. En gång i tiden påbörjade jag en roman som skulle vara en äventyrsberättelse om expeditionen men med övernaturlig anstrykning, den landade mig ett jobb och skänkte mig åtminstone en nära vän. Det finns också ett foto på mig och min fru när vi trycker in våra huvuden i fotohålen på polarutforskaren på Andrée-museet i Gränna som jag tittar på när jag behöver bli på gott humör.
Och när jag läste Expeditionen (2013) av läkaren och författaren Bea Uusma (f. 1966) så var det en så stark läsupplevelse att jag kände mig alldeles urlakad när jag efter några timmar ivrigt läsande slog ihop boken.
Även om jag så väl unnar Uusma samma glädje är det trots två augustpris uppenbart att hennes relation till expeditionen och ishavsön Vitön där kvarlevorna återfanns 1930 är en sårig kärlekshistoria som i och med Vitön får sitt slut.
Tretton år har gått. Det är mycket som inte går ihop. Svaren hon skaffade sig är inte orimliga alls, men de är otillfredsställande. Av de drygt 600 benen de tre människokropparna innehåller finns bara runt 400 nedtecknade i den rapport som skrevs 1930 strax innan kvarlevorna kremerades. Var är de 200 som saknas? Vilka hemligheter bär de? Hon har varit till Vitön förut, åtminstone nästan, men hon måste dit igen, för hon är övertygad om att svaren finns där i gruset, bland klipporna. Samma febriga sökande som präglade Expeditionen tar nu vid, om möjligt med en ännu större glöd. Hon måste tillbaka till ön som bara (kanske) är tillgänglig några veckor i augusti. Om isen är öppen, om det är klart, om det inte strövar några isbjörnar.
Vitön är Uusmas pusslande med ledtrådar och kvarlämningar, ett försök att förbereda sig på de eventualiteter som kan dyka upp. Att få tillstånd att alls göra arkeologiska utgrävningar på ön är närapå omöjligt dessutom.
För läsaren är boken Vitön inte minst ytterligare ett kapitel om de tre polarresande vars öde otvivelaktigt slutade där i klippskrevorna. För vad Uusma än känner själv finns det mycket hon ger svar på, utvecklar och rätar ut som tidigare var okänt. Jag känner hur min latenta Andrée-fascination växer och att jag nästan, bara nästan, blir sugen på att skriva vidare på mitt … men nej. Dessutom är det ett porträtt av Uusma själv, om den hunger som kan drabba den som söker efter svar. Den hunger hon burit i 30 år och som aldrig tycks mattas vad det än kostar henne i övrigt. Självklart går det att se något av Andrée i Uusma. Och tvärtom. För är det inte just oförmågan att släppa taget som de har gemensamt? Redan på förhand var expeditionen med Örnen II dömd att misslyckas. Drivlinorna föll, vätgasen läckte, den arktiska experten lämnade projektet redan året innan. Och vad spelar frågorna om vad som faktiskt hände egentligen för roll?
Nå, som projekt må det vara motigt, men som litteratur är Vitön, liksom Expeditionen, alldeles förträfflig. Kanske är det mer expressionism än thriller som präglar uppföljaren, men det är fortfarande en bok som är helt omöjlig att lägga ifrån sig. Uusmas besatthet smittar, den gräver sig djupt in i mig, och under de timmar jag läser med bara korta stunder för att rasta hunden eller äta en bit, känner jag iskylan bita i mig.