Ognjen Spahić, i översättning av Will Firth, omslag formgett av Roxana Stere
168 s. Istros Books 2012
I original på montenegrinska Hansenova djeca (2004)
I de sista skälvande dagarna av Nicolae Ceaușescus kommunistiska Rumänien förflyttas vi till Europas sista leprosarium där leprasjuka stängts in för att leva sina sista dagar. Eller så är det tänkt. Premissen i den montenegrinske författaren Ognjen Spahićs (f. 1977) roman Hansen’s Children är ungefär lika dyster som den låter.
En namnlös berättare redogör för livet i “south-eastern Romania amidst the leprous landscapes of dark, barren soil, scarred by the smokestacks of power stations and remnants of once mighty forests.” Han tyr sig till den amerikanske före detta soldaten Robert W. Duncan i sina försök att ta sig ut och bort från leprosariet och Rumänien. Till skillnad från många av de medsjuka är de ännu ganska friska och starka och blir snart något av ledare för att ordna upp tillvaron och de sysslor som behöver göras. På håll ser de fabriken och Ceaușescus fula nuna och om nätter hör de förvildade hundar stryka utmed gallret. Men allt ska komma att förändras.
Trots eländet finns det mellan sidorna och beskrivningarna av sjukdomens förlopp en mer drastisk läggning som på något underligt sätt lättar upp en smula, vänskapen mellan berättaren och Duncan är möjligen lite toxisk maskulin men bär mycket av berättelsen framåt. De vill ut och de vill ut tillsammans. Det är ändå fortsatt dystert. Leprahemmet är ett Rumänien i miniatyr, Rumänien är ett Europa i miniatyr, och så vidare.
Det hade varit så lätt för Spahić att skriva en melodram om de sjuka och om det tankevirus som satte Rumänien i skräck, som musikalen Rent men utan drömmarna, men det är inte vad Hansen’s Children är. Däremot upplever jag den som lite spretig, trots sin ringa längd, och många av figurerna blir inte mycket mer än sin sjukdom och eventuell gimmick. Jag tror jag hade hoppats på något litterärt rejälare som kunnat lyfta berättelsen, figurerna och deras prekära situation ytterligare.