Annika Persson, inläst av Gunnel Fred
8 h 33 min. Norstedts 2019 (2013)
För mig är Lena Nyman (1944—2011) framförallt Sirkka i Picassos äventyr (1978) och Frida i Släpp fångarne loss — det är vår! (1975), till viss del även Lovis i Ronja Rövardotter (1984).[1. Ni får prata med mina föräldrar om ni har synpunkter på vilka filmer jag såg som barn.] Humor med karaktär. I Annika Perssons (f. 1968) biografi över Nyman framträder en mångfacetterad och illa härjad skådespelare vars rastlöshet, i kombination med en värld av män, ledde henne in på destruktiva spår.
Nyman gjorde flera roller som barn, men det stora genombrottet kom i Vilgot Sjömans 491 (1964) som censuren klippte i och som gjorde Nyman till en löpsedelsrubrik. Detta följdes upp med Jag är nyfiken — en film i gult (1967) och Jag är nyfiken — en film i blått (1968) och filmkarriären tog på riktigt fart. Samtidigt gjorde hon karriär på scen och spelade under nästan 20 års tid på Dramaten. Hennes gärning som skådespelare kan knappast ifrågasättas men samtidens kritiker ömsom hyllade henne, ömsom skrev ner både hennes insats och utseende.
Hennes besatthet av vikt och bantning hade Sjöman redan grundat och ännu tonåring vägandes 45 kg börjar hon svälta sig, ta piller, lägga in sig på ”hälsohem” och hetsäta. Persson återger en lista med dagar hon inte äter och varje datum är smärtsamt ingraverat på trumhinnan. Detta i kombination med alkohol och andra substanser gjorde Nyman mer instabil än vad hon kanske varit om omgivningen inte varit så destruktiv. Samtidigt finns det en frihetskänsla, en rastlöshet, en glödande kärlek till kärleken som i Nyman ändå måste få utlopp för.
Perssons biografi är en genomträngande berättelse om en skådespelare som brann, och brann, och brann. Brann av egen iver och brann för att andra bidrog med bränsle. Hon levde men det skavde och även om det fanns de som uttryckte stöd och oro var hjälpen aldrig riktigt nära.