Dubravka Ugrešić, i översättning av Djordje Zarkovic
305 s. Albert Bonniers förlag 2019 (2017)
När kriget i forna Jugoslavien bröt ut tog kroatiska Dubravka Ugrešić (f. 1949) tydligt ställning mot kriget och mot nationalism. Hennes ställningstagande vållade uppståndelse, en hatstorm som tvingade henne i exil 1993 och sedan 1996 är hon verksam i Amsterdam. Jag fick upp ögonen för henne på allvar när Räven fladdrade förbi och lockade med sin baksidestext:
Räven rör sig ledigt mellan fiktion och essä, och konstruerar ett lika fängslande som gäckande prisma av litteraturhistoriska detektivgåtor som alltmer tycks utmana verklighetens ramar.
Man ska akta sig för att dra alltför stora likhetstecken mellan bokens jag och författaren Ugrešić, men till konturerna är de mycket lika. Berättelsens jag reser runt Europa i försök att vara relevant för den samtida litteraturen, men deltagandet på mässor, seminarier och skrivarskolor gör tydligt att hon alltmer trycks ut i periferin, så som många författare gör när strålkastarna riktas om. I ett långt samtal med en änka till en rysk författare blir jaget informerat om, i varierande förolämpande ordalag, är helt irrelevant både som författare och som personlighet.
Nåväl, jaget gräver och gräver och gräver. En utgrävning görs i den ryskspråkiga litteraturen, om berättelser om hur berättelser blir till, en annan i författaren som en balansakt mellan platser, tider, dimensioner, på jakt efter uppmärksamhet samtidigt som man önskar att uppmärksamheten var riktad åt ett rimligare (kanske) håll. Inte ens i exilen får hon vara i fred när en beundrare testamenterar ett hus i Kroatien till henne och hon åker dit, osäker på vad hon känner. Huset är tillfälligt ockuperat av en minröjare som hon inleder en kärleksaffär med.
Räven är ett böljande verk, stundtals gripande, ibland med en friktion gentemot berättarens passivitet som gränsar till upprördhet. Samtidigt är formen, egensinnet, beundransvärt (och påminner inte så lite om W. G. Sebald) och jag kommer på mig med att tänka att en sådan här bok hade jag velat skriva. Jag vet inte hur, när eller om vad, men det ringar in den gränslöshet författare kan känna som jag tror att Ugrešić vill illustrera med boken.