Nina Wähä, inläst av författaren själv
17 h 36 min. Norstedts 2019 (2019)
Det händer, ganska ofta, att jag inte förstår det som står framför mig. Lite mätt på kärva berättelser från norr var det som om Testamente av Nina Wähä (f. 1979) inte ville leta sig in i mitt medvetande. Visst, både Jag for ner till bror (2018), Där rinner en älv genom Saivomuotka by (2019) och Ædnan (2018) är sinsemellan väldigt olika, men hur mycket variation kan det vara? Det är här jag vill mena att jag varit exceptionellt trög, även med mina mått mätt. Faktum är nämligen att även Testamente erbjuder något helt annat.
I familjen Toimi finns pappa Pentti, mamman Siri och de tolv överlevande barnen. Det är 1980-tal och nu ska alla synder sonas (även om de inte vet det än). Barnen har tidigare haft en gemensam fiende i pappan men när hans tillvaro blir alltmer perifer måste syskonen göra upp sinsemellan. Då förstår de på allvar hur olika de är varandra och hur sköra banden trots allt är.
Det här är inget annat än en mordhistora. Eller jo, för all del, det är mycket annat än bara det.
Men jag ska inte försöka förleda någon eller dölja något så centralt i den här berättelsen.
Någon kommer att dö. Och någon kommer att vara skyldig. Vi påste ta reda på vem. Och vem. Och varför?
Ni måste dessvärre lära känna allihopa eftersom de allihopa har med berättelsen att göra, på ett eller annat vis. Precis som i sången så är de olika, många är långa, svåra att fånga, många syns inte men finns ändå.
Kanske kommer du att stanna upp flera gånger under resans gång och tänka något i stil med ”vad ska nu det här vara bra för”, men hav förtröstan. Lägg ditt liv i mina händer och jag ska leda dig genom mörka tider och ljusa.
Seså. Då börjar vi.
Det här är också ett jävla sätt att börja en roman på, men det är briljant och det är filmiskt på det där viset man vill ha det. Inte Dan Brownskt lättsmält, snarare ser jag framför mig hur bröderna Coen eller Wes Andersson ger regianvisningar. Jag hör voice-overn (kanske för att jag lyssnade på boken, men ändå) och ser framför mig hur personerna presenteras mycket mer som mugshots av gärningsmän än i klassisk filmform. Jag gillar slängigheten och sättet Wähä inte bryr sig om konventionellt romanberättande.
Är det en deckare? Marknadsföringsavdelningen på Norstedts vill nog gärna ha den till det, men snarare är den lika delar familjedrama som thriller. Wähä tecknar många porträtt, 14 bara i familjen, dessutom fler personer som kommer och går. ”Ni måste dessvärre lära känna allihopa” skriver hon, men det finns inget dessvärre i det. Syskonen är både lika och olika, syskonbanden är komplicerade ibland och enkla ibland. Figurerna är så runda att när biljardkön väl gör första stöten rullar kulorna med kraft åt olika håll.
Testamente är bra, står starkt på sina egna ben och förtjänade verkligen Augustprisnomineringen. Det är däremot inte ofta jag uppenbart önskar en tv-version av en bok, men här gör jag det. Det har all potential att bli en svensk version av Fargo.