496 s. Pantheon Books 2024 (2024)
En av den kanadensiske serietecknaren Maurice Vellekoops (f. 1964) första besattheter var Disneys film Fantasia (1940). Hans stränga och djupt troende pappa tog med den då femåriga Vellekoop till biografen University Cinema i Toronto, lät barnet välja godis och öppnade dörren till en färgglad värld som tycktes innehålla allt det Vellekoop älskade och skulle komma att älska och han försökte med barnets förmåga att med penna och papper fixera sina minnen av filmen. Denna händelse satte igång många processer i Vellekoops liv, och det är, får man anta, just därför den självbiografiska uppväxtskildringen I’m So Glad We Had This Time Together börjar just där.
Om fadern var en kraft med förmåga att påverka sin familj i såväl närvaro som frånvaro var modern ständigt närvarande på ett helt annat (och säkert inte unikt för henne under slutet av 1960-talet och 1970-talet) vis. Hon såg sin son som ritade prinsessor och lekte med barbie och manade honom att sträcka på ryggen, trots att såväl hon som omgivningen såg att Vellekoop inte var som andra pojkar. Kanske är det att betrakta som ett fint minne, ändå.
Vellekoop gick i kristen skola, var med i kristna scoutkåren och på det hela taget en del av den kalvinistiska rörelsen hans föräldrar bekände sig till. Ju mer tiden gick, desto tydligare var det för honom att han var homosexuell och att det var oförenligt med föräldrarnas tro och även om de aldrig var aggressivt fientliga slog detta in en kil mellan honom och, framför allt, modern. Vellekoops bekymmer att närma sig män tillskrev han dock mer sin far.
I’m So Glad We Had This Time Together följer Vellekoop och hans inre och yttre liv nära och jag tänker mig att det jämte hans berättelser finns många andra om att komma ut och finna former för de relationer man tidigare tagit för givna. Det som gör starkast intryck på mig är hur hans inre liv, både glädjeämnen och depressioner, gestaltas med ett nästan kvävande precist vis. I kombination med hans färgglada och lekfulla teckningsstil med många nostalgiska blinkningar blir effekten oerhört stark. Varje pennstreck bjuder in läsaren att dela och känna Vellekoops erfarenheter.
Och när jag, som inte hade någon koll på Vellekoop sedan tidigare och främst plockade upp I’m So Glad We Had This Time Together för att den dök upp bland nya serier och hade en kul titel, till slut lägger ifrån mig den så känner jag mig tacksam och ödmjuk (glad) inför den tiden jag hade tillsammans med boken. Intrycket är outplånligt.