Werner Herzog, i översättning av Madeleine Gustafsson
108 s. Norstedts 1980 (1978)
Ett närapå dödsbud kan få människor att göra de vildaste saker. När filmskaparen Werner Herzog (f. 1942) 1974 fick bud om att hans mentor, filmhistorikern Lotte H. Eisner (1896—1983) var svårt sjuk och nog inte skulle klara sig längre kände Herzog med bestämdhet att om han gick från München till Paris där hon bodde skulle hon fortfarande leva när han kom fram. Med en persedelpåse och nya kängor trotsade han den bayerska vintern i en tre veckor lång vandring. Dagboken han skrev publicerades som Att gå i kylan.
Och kyla är det. November- och decemberdagarna är kalla, snöiga och blöta. Han stöter inte på så många människor och de människor han ändå möter håller han i allmänhet både fysisk och känslomässig distans till. Bara när hans fötter verker och han ser ett barn med kryckor finner han något slags samförstånd. Annars ser han sig omkring, trotsar vädermakterna och bryter sig in i sommarstugor eller kryper upp på loft där han sedan sover illa.
För att vara ett företag för Eisners skull lyser hon i allmänhet med sin frånvaro i dagboken. Herzogs vandring är här och nu, som ett försvar mot det otänkbara hålls även hon på avstånd, hon kommer ju ändå vara vid liv när han kommer fram. På det sättet rymmer Att gå i kylan reaktionen på en stor sorg. Han tror, nej han vet, att han kan betvinga verkligheten genom att lämna München, men för en utomstående är det sina egna känslor han försöker ta kontroll över.
Samtidigt: Eisner levde när han kom fram. Hon kom att leva i nästan tio år till och mot slutet av sitt liv bad hon Herzog om att få bli befriad av förtrollningen hans vandring lagt över henne. Åtta dagar senare gick hon bort.
Att gå i kylan är en apart skrift, ganska Herzogsk men lyckligtvis helt i avsaknad av Klaus Kinski. Trots dess ringa längd rymmer den mycket och huvudsakliga behållningen för mig är inte Herzogs tankar utan reaktionen i sig, de psykologiska aspekterna av att försöka bestämma verkligheten bortom det kontrollerbara.