Axel Lindén
214 s. Albert Bonniers förlag 2020 (2020)
Jag läste nyligen Fårdagboken (2017) av Axel Lindén (f. 1972). Om det var i det närmaste en meditation över det stilla och enkla livet (om än inte alltid så stilla och inte alltid så enkelt) så är hans nya roman, Tillstånd, istället en frustration. Varför är det så mycket med tillvaron som skaver?
Berättarjaget är en ofrivillig skogsägare, ointresserad av kubikmeter och produktion och strävar istället efter något som närmar sig om inte naturlighet så åtminstone hållbarhet. Han avverkar på känn, planterar utan egentlig plan och motionerar till någon skogsägarförening om att fler ska göra som han. Det går inget vidare. Samtidigt är håller hans biologiska barn på att växa ur det småskaliga egenhushållet, in i det ohållbara, och hans ensamkommande bonusbarn får ett utvisningsbeslut mot sig. Hur är något i det här rimligt?
Att läsa Tillstånd är att förflyttas mellan samhörighet och panik. Det finns mycket i huvudpersonens resonemang och känsla av stilla uppror som skapar en gemenskap med mig. Jag rör mig själv i hans tankevärld och brottas med samma frågor. Samtidigt finns det ingen hoppfullhet i romanen, tvärtom slår romanfiguren ofta i bergväggar av motstånd. Ingen i skogsnäringen förstår honom, tonårsdottern navigerar ett minfält av status och förväntningar och så det stackars barnet som inte får stanna i Sverige. Det är inte upplyftade på något enda vis, men det är å andra sidan inte mycket i de teman Lindén hanterar som är det.
Tillstånd är också en roman som på många sätt tangerar och löper parallellt med den roman jag själv skriver på nu, det ger en annan typ av samhörighet. Visst, Lindén och jag lever olika liv, är olika punkter i samma kvadrant i grafen som visar klimatarbete. På något sätt är det naturligt att den typen av berättelser blir fler och fler, den som sätter klimatkris och till viss del även empatikris i ett samtidsnarrativ, utan dystopier och apokalypser, bara här och nu. På så sätt fyller Tillstånd en mycket viktig funktion som bricka i ett pussel som beskriver den existentiella fara vi alla står inför.