Annika Norlin
218 s. Weyler 2020 (2020)
Jag har i snart tio års tid hävdat att sångerskan Annika Norlin (f. 1977), i musikaliska sammanhang mer känd som Säkert! och Hello Saferide, är Sveriges bästa låtskrivare. På såväl svenska som engelska har hon med oerhörd precision ringat in en känsla, en tanke, ett förlopp, en situation och med ett öga för det mänskliga laddat det med mening. Som jag har väntat på hennes skönlitterära debut och när den väl kom i form av novellsamlingen Jag ser allt du gör tog det inte mer än ett par dagar för mig att läsa klart den.
Är hon även Sveriges bästa novellskrivare?
Ja, eventuellt, och den som har lyssnat sin beskärda del på Norlins låtar kommer att känna igen sig i såväl tilltal som innehåll och för mig är det definitivt guld värt.
Samlingen innehåller åtta noveller och sätter tonen direkt med ”Bekräftaren”. Huvudpersonen berättar om sitt yrke som varken är terapeutens eller livscoachens, men med bas i psykologiutbildningen har hon funnit sin nisch: att bekräfta sina klienter (i regel småbarnsföräldrar) som i många fall helt saknar den sortens feedback. I en annan far ett punkband på spelning i Österrike, i ytterligare en ser barnen Jan och Margit sina föräldrar gemensamt vittra sönder under vardagens och förväntningarnas ok. I sista novellen går en kvinna som förlorat ett barn, hon går och går och går och går och kommer till slut till en insikt som skär i hjärtat i all sin rimlighet.
Berättelserna är originella på det sätt som jag framförallt känner igen från Gabriella Håkansson och Paul Auster. Inget är konstigt, allt är viktigt, och huvudfokus ligger på människorna och berättandet. Oavsett om det är Håkanssons skalbaggsamlare, Austers privatdetektiv eller Norlins bekräftare så finns det något snudd på intimt i den relation som byggs upp mellan författaren, huvudpersonerna och läsaren. Jag gillar det skarpt och i kombination med Norlins sinne för detaljer och känsla för proportioner blir det rakt igenom fantastiskt. Jag ser allt du gör känns i sammanhanget mest som Norlins bekräftelse av personerna som befolkar hennes noveller.
Även om allt inte är frid och fröjd i Norlins universum, varken i låtar eller noveller, så är det något med hur hon tar sig an sina texter som får mig att vilja kliva in i dem och stanna där, skava med huvudpersonerna, känna det de känner, söka en väg ur rotlösheten tillsammans med dem.
Jag lyssnade för lite sedan på en radiointervju med Norlin. Hon sa, ungefär, att hon har svårt att skriva långt och att novellerna i jämförelse med låttexterna var enorma. Oavsett vilket hoppas jag att Jag ser allt du gör givit henne mersmak och att vi får återkomma till hennes skönlitterära värld många fler gånger.