417 s. Sceptre 2019 (2019)
MARTIN
(mot kameran)
Ni vet känslan när man sätter sig i soffan för att titta på en ny tv-serie vid åtta efter att barnen lagt sig på en tisdagkväll. Man vill se något bra och man vill se något nytt, men är det nytt kan man inte veta om det är bra. Så minns man att man sett en titel någonstans och letar rätt på den. En kvinna står innanför sin ytterdörr, andas tungt, redo att sätta igång. Sedan bryter hon fjärde väggen.Och rakt mot dig tittar Phoebe Waller-Bridge (f. 1985) som både skapat och spelar titelrollen i tv-serien Fleabag (2016—2019).1 I två säsonger om sex avsnitt var får man lära känna en sarkastisk, lätt självdestruktiv kvinna i trettioårsåldern, aldrig kallad annat än Fleabag, som tampas med ilska och förvirring och kåthet och eventuellt kärlek. Det är oroväckande bra, välspelat och, skulle det visa sig, även välskrivet. Serien fångar mig på exakt samma sätt som andra serier gjort tidigare, exempelvis How I Met Your Mother (2005—2014), men som motsvarar mina (tror jag) högre krav. Det är rappt, varmt, roligt, originellt och kommer med en god dos igenkänning. Att Fleabag ständigt bryter den fjärde väggen för att utveckla eller kommentera det som händer är inbjudande och gjort med en sådan fantastisk timing att det inte hade gått att göra utan det.
Efter de sex timmarna tv kände jag mig inte färdig så jag köpte manuset, Fleabag. The Scriptures och sträckläste. Serien bygger på en enmansföreställning som Waller-Bridge satte upp redan 2013 och som i sin tur var en utveckling av en figur som hon skapade till en stand-upkväll. Tv-serien är i sig komplett, men, och det är inte ofta jag tycker detta om en tv-serie, alldeles för kort.
Att läsa manus kan tyckas styltigt eller ovant, men fungerar fint. Om det är för att jag sett serien innan eller inte är svårt att svara på, men i pendelrörelsen och serien finns något ytterligare, en djupare förståelse. Boken framkallar bilder ur serien och samtidigt fördjupar den förståelsen både för enskilda scener och för figurerna. Insprängt är också kommentarer som blir som ytterligare en nivå av kommentarer bredvid Fleabags egna. Det ”du” som förekommer blir än mer jag, samtidigt som Waller-Bridge i princip sitter bredvid, smaskar popcorn och lever sig in i berättelsen. Jag har aldrig känt mig så mycket i sällskap när jag läst en bok som när jag nu läste Fleabag. The Scriptures och det är en ganska märklig känsla. Fin, men märklig.
Så visst, jag blev golvad av tv-serien, kommer säkert se om den någon gång, men i liknande utsträckning bjuder Fleabag. The Scriptures in till en sorts läsning som är väldigt ovanlig. Jag kan å det varmaste rekommendera båda två. Ofta. Och om och om och om igen.
- Serien finns på Amazon Prime Video och även om jag generellt är mot att kasta pengar på Jeff Bezos så antar jag att även jag är person nog att erkänna att det finns undantag. ↩︎