Kali Andersson, Frida Hylander & Kata Nylén
255 s. Natur & Kultur 2019 (2019)
Hur kommer det sig att det som är vår tids största existentiella hot, klimatkrisen, inte berör alla? Att alla inte bara: ”nej, tack, nu måste vi lösa det här och jag är villig att göra det som krävs”? För mig är det svårt att begripa, men efter att ha läst Klimatpsykologi av Kali Andersson (f. 1982), Frida Hylander (f. 1986) och Kata Nylén (f. 1983) så blir det något tydligare. Och det finns även hopp om bättring om man får ett hum om hur mänsklig psykologi fungerar, både hos en själv och hos andra.
De tre författarna driver till vardags Klimatpsykologerna vars mission är att anlägga ett psykologiskt perspektiv på klimatomställningen, vilket de gör genom organisationsutveckling, föreläsningar och texter. Boken Klimatpsykologi är på många sätt en konkretion av det viktiga arbete de sysslar med och vänder sig till allt från enskilda individer som är osäkra på hur man ska orka med till ledare som behöver stöd i att göra klimatarbetet verkningsfullt. På det sättet är boken tämligen bred, men det är också tydligt att det finns mycket överlappning. Eller snarare, det är framförallt skalan och möjligheten att påverka som skiljer sig åt och det är en viktig poäng.
Genom att presentera en rad verktyg sätter de luppen på klimatomställning ur ett verkansperspektiv. Oavsett om du leder stora koncerner eller är en ensam person i en liten familj så är klimatpsykologernas påverkanspil användbar. Med hjälp av den kan man placera ut och prioritera olika åtgärder utifrån om verkan är kortsiktig eller långsiktig och utifrån om det har mycket eller lite effekt. De argumenterar också starkt för organisering för även om du och jag kan källsortera och byta till lågenergilampor så ligger de stora förändringarna i samhällsomställningen som inte kan ligga på individnivå utan måste vara på strukturell nivå. Det finns också en del fallgropar författarna varnar för, exempelvis diskrepanser i hur mycket effekt något upplevs ha och hur stor effekt det faktiskt har och att vi i många fall har svårt att göra en rättvis bedömning av både våra egna och andras insatser.
En stor del handlar också om att hålla ut och hålla ihop. En deprimerad och utbränd klimataktivist är tyvärr inte till så stor hjälp. Det fungerar inte att hålla sprinttempo om distansen är ett maraton. Gemenskap, återhämtning och att välja sina strider är enligt klimatpsykologerna nyckeln.
För mig som ofta känner mig ensam är Klimatpsykologi en utmärkt på för att peka på att jag inte är knäpp i huvudet och att klimatkrisen inte är något jag kan lösa själv och att jag måste fokusera på rätt sak för att orka med vad som kan vara den svåraste frågan i modern historia. Då är det dumt att låtsas som att det är enkelt.