Erik Niva
143 s. Modernista 2019 (2019)
Jag har börjat tröttna lite på sport. Okej, jag uppskattar fortfarande en god fotbollsmatch, kände någon form av glädje över att Luleå Hockey vann grundserien (överlägset) och jublade högt när Frida Karlsson spurtade ner Therese Johaug i Holmenkollen, men det är ändå en annan utsträckning än förr. Mycket beror säkert på omöjligheten att få tillgång till teven på helgerna, att annat konkurrerar med timmarna efter att barnen har somnat, men i huvudsak är jag less på hur världsfrånvänt allt är.
En gång i tiden såg jag alla fotbollsmatcher på de tv-kanaler som stod till mitt förfogande, från första till sista vissling, ofta med för- och eftersnack. Inte längre. För en tid sedan skrev Johanna Fränden en krönika om sportens resor (”Fränden: Kommer bli en koldioxidfest utan dess like”, Aftonbladet.se, 2020-01-26). ”Går det ens att koldioxidneutralisera en rörelse som riskerar att självdö om inte supportrarna längre hakar på?” frågar hon och jag är nog beredd att låta den självdö.
Jämte Fränden är Erik Niva (f. 1978) den sportjournalist som kan få mig att känna att idrotten fortfarande har relevans med villkor. Idrott, politik och samhälle hänger ihop och ju fler i branschen som erkänner det desto bättre.
Av en slump fick jag Nivas #jagärmångfald (tack Johan!) och den kom i en djupare svacka när jag inte ens lyckades uppbåda någon större entusiasm över sextondelsfinalen i Champions League mellan Dortmund och Paris Saint-Germain (med Cavani på bänken till råga på allt).
Nivas journalistiska gärning handlar mycket om att knyta samman samhället och fotbollen, #jagärmångfald är inget undantag. Utifrån hans enorma samling fotbollströjor började han berätta historierna bakom personerna som haft tröjorna. Världsstjärnor samsas med de som valde något annat eller aldrig slog igenom. Filtret är mångfald, att fotbollen kan anses lokal men att spelarna är globala och att det spelar stor roll vilka föräldrar man har och var man vuxit upp och i förlängningen att om det spelar roll för spelarna så spelar det roll för alla dem som inte hade talangen, kontakterna eller turen att hamna där.
#jagärmångfald är inte djup läsning på det sättet som Nivas andra böcker, men det är hoppfull läsning. Om något får den mig att fundera på att börja följa BK Ljungsbro snarare än världsfotbollen. Det är kanske dit meningsfullheten försvunnit och till Cloettavallen kan jag ta mig med cykeln.